Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM LIFVETS BRUNN OCH FISKSYMBOLEN.
137
lighet i träsnidarkonsten, att deras historia utan de svenska
monumenten vore en omöjlighet. I offentliga och privata samlingar och
i kyrkor finnas viktiga taflor att se, som i nyare tid funnit sin väg
till Sverige — nederländare frän 1500- och 1600-talet och särskildt
fransmän från 1700-talet.
En svensk konstforskare har alltså mycket att bestyra i sitt eget
land, om han vill begagna sig af dess källor, bortsedt från att
konsthistorien har blifvit en själfständig disciplin, som har sin själfskrifna
plats i hvarje kulturland, som odlar vetenskapen. Man har redan
att tacka svenskarne för en rad förträffliga arbeten på detta område,
i allmänhet ännu förbundna med intresse för allmän kulturhistoria,
men ofta af rent konstvetenskaplig karaktär, i synnerhet frän den
unga generationens sida. Men jämfördt med denna äldre och
samtida produktion är perspektivet in i framtiden långt mer glänsande.
Det perspektivet leder in i en tid, då det icke kommer att bero på
en slump, om den ene eller andre svensken råkat få en grundligare
kännedom om den inhemska konsten, utan då vid landets högskolor
en på djupet’ gående konsthistorisk undervisning kommer att förefinnas
och då detta studium fått en själfständig existens’ fulla rättigheter.
Adolph Goldschmidt.
Om lifvets brunn oeh fisksymbolen.
Med anledning af tidskriftens omslagsteckning.
Den fornkristna konsten, katakombernas och sarkofagernas
dekorering, var oftast snarare en bildskrift än hvad vi i vära dagar mena
med konst. Målade man en påfågel, så skedde detta icke för
påfågelns vackra stjärtfjädrars skull utan därför att den betydde —
odödligheten. Enligt då gängse föreställningar kunde nämligen påfågelns
kött icke ruttna. Vid bilden af ett ankare påminde sig den kristne,
att han hade skäl att vara fylld af hopp, ty Hebreerbrefvet 6, 18
och 19 talade till honom om: »— — hoppet, hvilket vi hafva såsom
ett själens ankare–.» Vid ormens bild måste han tänka på den
onda makten, som Psaltaren betecknar med en orm. Sä i Ps. 91, 13:
»Pä ormar och huggormar skall du gå–.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
