Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7 162
KULT OCH KONST."
att söka i grundkällan för all rimmad diktning, i den äldre
medeltidens latinska poesi. I denna funnos visserligen olika metriska
former, men man kan snart bland dem urskilja ett par särskildt viktiga,
som öfvat vidsträckt inflytande på medeltidens diktning utanför latinet.
Själfva grunden utgöres af en vers, den s. k. jambiska dimetern.
hvars schema är: ^ — ^ w — —. Då medeltidslatinets
versbildning i likhet med vår nuvarande var grundad pä accenten, d. v. s.
på höjningar och sänkningar (icke pä kvantiteten såsom den antika
metern), har man således här en vers med 4 höjningar och i öfrigt
med jämnt fördelade sänkningar. Versen med 4 höjningar är den.
som i den historiska utvecklingen haft ojämförligt mest att betyda.
Den utbildade fornnordiska versen var till sin grund 4-höjningsvers
— sä dess viktigaste art, fornyrcMslag —, och därför kunde den lätt
utbytas mot den meter, som nu med medeltiden inkom från utlandet.
Men denna äldre, inhemska vers ersattes långt ifrån fullständigt af
den nya. Liksom eljest i dylika fall uppstod en kompromiss, i det
sä mycket som möjligt af äldre förhållanden bibehölls. Det fanns
en urgammal princip för germansk vers, som man icke kunde uppge,
nämligen principen om sänkningarnas frihet. Denna innebar, att
stafvelseantalet i versen var obundet, såväl inne mellan höjningarna
som i versens början och i dess slut. Mellan höjningarna förekommo
vanligen en eller två sänkningsstafvelser; i versbörjan antingen
saknades upptakt eller fanns en-, två-, trestafvig sådan; versslutet
(kadensen) var antingen manligt, d. v. s. slutade pä stark stafvelse, eller
kvinnligt, d. v. s. slutade med en svag stafvelse efter den starka.
Man har tvistat, huruvida verkligen denna stafvelsefrihet skulle vara
något för germansk vers utmärkande, något i dess grundprinciper
liggande; men i själfva verket torde denna sak icke vara något tvifvel
underkastad. Med all tydlighet visas det af de spridda rester vi ha
kvar af kväden från vår fornsvenska tid. Och dä i den rikare
utvecklade isländska poesien inom vissa versslag en reglering af
staf-velsernas antal och af versens gäng framträder, är detta beroende på
senare inträngande konstmässighet. Redan i de äldsta, obetydliga
alstren af den nya diktkonsten pä värt språk visar sig tydligt, i huru
hög grad den germanska versfriheten gjorde sig gällande inom det
utländska mönstret. Och så är alltjämt förhållandet i de båda
huf-vudversslagen, knittel och folkvisevers.
Hvad förhällandet mellan dessa beträffar, har man först att skilja
mellan knitteln och den 2-radiga folkviseversen (från omkvädesrader
bortses här). Dessa stå i själfva verket hvarandra helt nära. Båda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
