Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kyrkosång och församlingslif.
193
öfver, att .den gudstjänsten fär allt färre och färre deltagare eller
»besökare» och att de, som ännu komma dit, känna det bäde kallt
och ödsligt och tomt.
Samhörighetskänslan och församlingssinnet, som ju genom
gudstjänsten skulle både väckas och stärkas och hvartill just
församlings-och kyrkosången skulle vara ett ibland de allra kraftigaste
hjälpmedlen, varda ju genom ett sådant missförhållande blott ytterligare
försvagade eller, skulle man nästan kunna säga, trampade under
fötterna på heligt rum.
Eller tänk blott något närmare efter och försök sätta dig in i
den andliga situation, som i sädana fall inträder, exempelvis blott
vid de s. k. responsorierna och liturgiska salutationerna. Meningen
är ju att det där skulle komma till en växelverkan emellan liturg
och församling, som skulle förhjälpa dem båda till att inför Herren
frambära ett så mycket sannare och kraftigare böne- och tackoffer.
De tillönska hvarandra Herrens närvaro och nådefulla bistånd, och
liturgen uppfordrar i »benedicamus» församlingen till att gemensamt
med honom tacka och lofva Herren. För att uppmaning eller »tal
och svar» skola harmoniera med hvarandra och för att det icke
genom samma melodis oaflåtliga återkomst skall blifva ett förlamadt
och slött vanesvar utan spår af verklig hj ärteönskan, kräfves det ju,
och det med rätta, af liturgiska författare de-tempore-växling äfven
i fråga om denna del af liturgien och en församlingens fostran till
att med sin röst stämma in i de olika »kyrkotidernas»
respon-sorier.
Men hvad skall man då säga, eller hvad intryck mäste det göra,
ifall nu ifrån församlingens sida intet svar alls gifves på liturgens
fridshälsning eller ifall, på hans uppmaning till tack och lof,
församlingen visserligen reser sig upp men icke låter ett ljud gå öfver sina
läppar, utan i stället för samfälld tacksägelse och lofsång med
upp-repadt halleluja endast följer ett mer eller mindre starkt orgelbrus?
Man skulle ju kunna tro, att det vore en gudstjänst af döfstumma,
som icke hade mål i mun och endast med uppståendet eller med
andra stumma tecken och yttre åtbörder kunde gifva uttryck åt sin
vördnad och sitt tack. Äfven om det möjligen ändå från hjärtat
kan uppstiga och till Gud frambäras något lof, icke blir det den
»nya» lofsång, som Luther längtade efter och gjorde sä mycket för
att få uppstämd; icke heller hvad bland annat Hebreerbrefvets helige
författare åsyftade, då han uppmanade att åt Gud såsom lofoffer offra
»frukt af läppar som prisa hans namn». Mycket mindre blir det ett
Kull och konst. igoy. 13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
