Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Runeberg och litteraturkritiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Runeberg och litteraturkritiken. 53
rade sig i tidens polemik, så bör man läsa huvudstadsorganets
artikel med anledning av Sturzen-Beckers (Orvar Odd) Na-
deschda-recension i Aftonbladet.
Denna gång bör det likväl medgivas att provokationen
var rätt svårartad, ty »Orvar Odd» hade onekligen visat tecken
på grov vanvördnad mot Runeberg. Han hade, jämsides med
det han gav diktaren erkännande för hans lyriska poesi, an-
tytt att han icke fann sig »befogad att tillerkänna hans skald-
skap i allmänhet en rang av allra första ordningen». Så hade
han inlåtit sig på ett kritiskt resonemang om det otidsenliga
och estetiskt förfelade i att för långa berättelser begagna sig
av den bundna formen. Han medgav att det i Nadesclida
fanns partier av stor poetisk skönhet, men han ansåg att dikten
vid sidan av dessa partier innehöll skildringar, sådana som
t. ex. den avexercisen i den sjunde sången, vilka man hellre
hade önskat få läsa på prosa. Och han avgav, tydligen med
tanken riktad minst lika mycket på Elgskyttarne som på Na-
deschda, om Runebergs episka dikter ett omdöme, som stod i
skarpaste motsats, icke blott till de inhemska kritikernas vär-
dering, utan även till de omdömen, som avgivits av smak-
domarna i Sverige. »Hr Runebergs större dikter”, sade han,
,,hava gärna ett huvudfel, som är rätt betänkligt, att näm-
„ligen vara icke riktigt intressanta, utan tvärtom så där en
,,smula tråkiga; de äro mindre innehållsrika än uttänjda och
,,enformiga, och vad som brister i handling och rörlighet
,,ersättes genom en mängd eviga omsägningar och ett så kallat
,,klassiskt radoteri, som gud skall förlåta vår tid om den är
„nog oklassisk att icke fullkomligt veta sentera.»
Över ett avstånd av snart nog ett sekel förmå Sturzen-
Beckers överlägsna funderingar väl ej mer väcka någon djup
förtrytelse — så mycket mindre som mången modern läsare
måhända i sitt inre erkänner, att åtminstone Elgskyttarne
ställvis är litet långsam i farten. Men man kan lätt förstå att
den ett grand nedlåtande och samtidigt vanvördiga tonen upp-
retade läsarna i 1840-talets Finland, vilkas nyväckta national-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
