Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Runeberg och Borgå samhälle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
162 Runebergskulten.
„vid festen». För att icke slumra in där han satt främst bland
åskådarne, var han tvungen att livligt föreställa sig huru han
en vacker vårmorgon befann sig på sjöfågelskytte för vettar
på Pörtö, och att därpå under hela programmet strängt fast-
hålla vid denna föreställning.
Av denna berättelse synes det framgå, att Runeberg ej
mera besatt samma uthållighet, som han sex år tidigare ådaga-
lagt, då han vakade tillsammans med den unge arkitekten
Carl Albert Edelfelt under dennes besök i Borgå — för att
alls icke tala om kraftprovet vid avskedsfesten i Helsingfors
år 1837 (jfr. s. 75 i det föregående). För en nära femtiotvå-
årig man kunde det väl även anses ursäktligt, om han på en
tredjedags fest kände lust att slumra in under tonerna av
Normas aria. Vad man däremot har svårare att finna sig
i är att han på kvällen, då stadsborna till hans ära an-
ordnat en stor bal på Societetshuset •— en bal vilken enligt
Emilie Björkstén i elegans och smak ej sett sin like i Borgå —
avlägsnade sig redan långt före supén, trots allvarliga pro-
tester och trots att de unga damerna ansatte honom med bö-
ner om att han ville stanna kvar. Snellman blev uppbragt
över hans beteende, säger Strömborg, och sade honom, „huru
,,kan du så behandla din publik? vartill Runeberg genmälte,
,,att han aldrig bekymrat sig om sin publik».
Fattat i en viss mening var detta svar naturligtvis ett
vackert diktarsvar, som Runeberg, med hänsyn till sin egen
poetiska alstring, mer än någon annan var berättigad att
avgiva. Tänker man åter närmast på en författares rent
personliga förhållande till sina läsare, så kan man väl icke
förtycka att den uppburne skalden ofta kände sig besvärad
av all den beundran, som kom honom till del. — ,,Icke ska du
,,tro att det är så roligt att hållas för en gud heller”, påstås
han en gång ha sagt för att trösta Cygnæus, när denne bekla-
gade sig över att han icke fått mottaga något erkännande för
sina dikter. — När Runeberg under sina Helsingforsbesök
med list eller våld drog sig undan från högofficiella hyllningar,
så kan ingen upplyst bedömare klandra honom därför. Om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
