Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Hyllningar i Sverige och i Finlands landsort
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
218 Runebergskulten.
,,sommarkvällen», heter det i Topelius’ kalenderuppsats. Och
i sitt brev till Helsingfors Tidningar säger samme författare:
„Natten igenom ljödo vid den lugna stranden Runebergs
,,älskliga sånger på melodier av Pacius och Ehrström". Tiden
rann bort under samtal och skämt, och av afton och morgon
blev en sommarnatt, som icke glömdes av någon av de när-
varande.
Tyvärr har det från detta gille bevarats lika litet av skaldens
samtal som från alla de övriga ,,Runebergska nätter”, som
med sådan entusiasm skildrats av medlemmarna i kretsen.
Det är endast tvenne yttranden som Topelius annoterat,
men de höra även till de mest betecknande av de Runebergska
kärnorden. Det ena fälldes under glammet inne i stugan, då
skalden, i ett ögonblicks impuls, med kraftig arm lyfte den
33-årige Zachris Topelius på sitt knä och förtroligt klappande
honom sade: »hör du, Zacharias, nog är jag ändå din skalde-
,,pappa, men jag tackar dig att du icke har blivit min apa».
Det andra yttrandet gav sig fram på morgonen, då de uthål-
ligaste av sällskapet: hedersgästen, Duncker, Topelius, borg-
mästare Tengström och tullförvaltare Dreilick vid 9-tiden
vandrade in från Nissasön till frukost hos Tengström. Under
den nära en halv mil långa vägen gick man stundom tyst,
stundom i livligt samspråk om minnena från den svenska resan.
Man hade under nattens lopp samtalat om mycket av det
skalden upplevat i Stockholm, men av grannlagenhet hade
ingen velat yttra ett ord om det man visste att ända sedan
färdens begynnelse mest upptagit Runebergs sinne. Men nu,
då Topelius gick på skogsvägen vid Runebergs sida, vågade
han uttala det ord, som hela tiden bränt honom på tungan:
Almqvist. ,,Runeberg teg”, säger Topelius. ,,Ingen avbröt
denna vältaliga tystnad. Slutligen grep han mig hårt i armen
„och svarade med en röst, som darrade av rörelse:
»Ser du, när vår Herre spelar en vacker visa, frågar han
„ej efter, om han väljer en sprucken fiol».
Såsom Strömborg framhållit gav Runeberg med detta ut-
talande en ny formulering åt en tanke, som han några år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
