Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Runebergs levnadsafton
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Runebergs levnadsafton. 225
„från verksamhet till tom skådning. För min del har jag,
„Gud nås, erfarenhet i detta avseende redan förut och har nu
„ökat den med åtta månaders vidare övning, så att jag små-
„ningom måste börja längta efter ombyte.»
Trots alla de goda avsikter, som kommo till uttryck i detta
brev, blev Runebergs arbetsprestation även under de fem
följande åren påfallande mager. Hans litterära alstring om-
fattar endast åtta nya sägner — med vilka den andra delen av
Fänrik Stål bragtes till sin avslutning — den lilla komedin
Kan ej samt de två sista akterna av Kungarne på Salamis,
och detta kan icke, kvantitativt sett, anses vara mycket för
en man, som hade nått den efterlängtade friheten att odelat
ägna sig åt sitt författarskap. Härav kan man visserligen icke
sluta sig till en avtagande skaparkraft, ty Vilhelm von Schwerin,
N:o 15 Stolt och kungadramats två sista akter skulle ge en
tillräcklig dementi åt alla sådana antaganden. Men man kan,
så synes det oss, med full rätt tala om ett försvagande av den
konstnärliga skapardriften. Eller man borde, för att närmare
precisera sin mening, säga att driften icke mera var stark nog
att övervinna det motstånd i Runebergs egen natur, som redan
långt tidigare gjort sig gällande hos honom, och som så ofta
hindrat honom att fullfölja sina poetiska planer. Det är näm-
ligen att märka att de ursäkter för sin obenägenhet att gestalta
intrycken i en konstnärlig form, som Runeberg åberopar i sitt
brev till v. Beskow, stämma överens med resonemang, som han
långt tidigare utvecklat i andra tankesammanhang.
I tvenne av dessa för oss så ovärderliga Reflexioner, som
i några glimtar kasta ljus över Runebergs livsåskådning, möter
man sålunda några äldre och knapphändigare formuleringar
av argumenten från år 1857. Med ett tidigare bruk av liknelsen
om fåglarna säger Runeberg: »Sanningen, idéerna äro flygande
,,fåglar, de sätta sig än på den enas axel, än på den andras.
„Det är ljuvt att se en människa, på vars skuldror de satt sig,
„icke för människans, utan för fåglarnas skull. Visst är det,
„Gud nås, ljuvast att se dem, då de sätta sig på ens egna.»
Och i en annan reflexion heter det: »Idéerna äro skönast då de
15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
