Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Runebergs levnadsafton
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Runebergs levnadsafton. 265
berg, som kom en att för stunden glömma hans närvarande
bräcklighet — en solglimt som ögonblickligen reflekterades
av den stora utanför stående folkmassan. Hänryckningen var
, allmän. Man hade ej på åratal sett den imponerande gestal-
ten med det antika huvudet och det långa silvergråa skägget
så hänförande skön, så hög och väldig, men tillika genom den
.vänliga, livade blicken och den glada hjärtligheten så till-
„dragande som i dag, och många medförde därför från detta
„besök troligen för hela livet ett dyrbart, oförgätligt minne.»
_ Till denna Strömborgska skildring kan man foga en notis
ur Borgå Bladet, i vilken det talas om huru skalden vänligt
nickande stod vid sitt fönster, och huru menigheten kände
,,djupt deltagande och glädje över att finna honom så hög
„och mäktig som under förra tider". *
Är 1876 leddes Runeberg av sonen Fredrik till det öppnade
fönstret (det var milt väder det året den 5 februari) och stod
där medan lyceisterna sjöngo slutet av Vårt land och två strofer
av Ur svenska hjärtans djup. Vid brandkårens uppvaktning
trädde han fram under de sista tonerna av Vårt land och
* Ehuru det icke har något att göra med uppvaktningarna vidfönstret
bör det i detta sammanhang nämnas att Runeberg den 5 februari 1875
förmådde åhöra mer musik än tidigare på många år. På eftermiddagen
kl. halv sex infann sig nämligen hos Strömborg en kvintett av gardets
hornkapell, som rekvirerats från Helsingfors för aftonens soaré. Medan
alla dörrar nu stodo öppna mellan Strömborgs salong och Runebergs rum
spelade musikanterna flere stycken, och bland dem Soldatgossen, vilken
grep skalden så att han vid de vackraste ställena utbröt i konvulsiviska
snyftningar. Han begärde senare att ånyo få höra detta stycke, och över-
väldigades även då av samma gråt, som skakade hela hans väsen. „Även
Björneborgarnes marsch, som sist speltes, grep honom mycket, ehuru ej
,,i så hög grad som Soldatgossen. ’Man tycker att man hör orden med’
„anmärkte han under det de spelte den, och prisade musiken i den vackra
,,marschen.” — Även då Sjödén den 11 juni samma år spelade Soldat-
gossen på sin harpa, brast Runeberg ut i gråt, om ej så häftigt som den
tidigare gången. Vid bägge tillfällena framhöll han huru stor ära Pacius
hade av den musiken. Liksom han på sin födelsedag blev rörd då brand-
kåren sjöng Källan, så tog den Ehrströmska melodin under Sjödéns
harposlag honom nästan lika häftigt som Soldatgossen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
