Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Den femte februari
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
320 Runebergskulten.
att det icke är hon utan Fredrika Runeberg som antyder att
den sköna Zulima var litet för tung i formerna för att framställa
Oihonna. Men icke desto mindre kan man med skäl fråga sig
om icke hängivenheten för Runeberg gjorde henne alltför
sträng i sin dom. Hennes uttalanden stå dock väl starkt i
strid med förtjusningen hos de åskådare Fredrika Runeberg
åberopar: hos Annette Reuterskjöld t. ex., som „kramade
henne alldeles tillsamman i sin iver”, för att icke tala om
„gubben Ammondt”, som satt bredvid skaldens maka, och
som gav sina känslor luft i uttryck av högsta belåtenhet.
De ord fröken Björkstén lagt i Runebergs mun stämma ej
heller fullt överens med dem som åberopas av Fru Fredrika.
Men han som hade varit mest vittnesgill med avseende å
spektaklet, var av naturliga hänsyn hindrad att uttala ett
oförbehållsamt ord.
Under sådana förhållanden ter det sig omöjligt att få det
utrett, om de »levande tavlorna” till Kung Fjalar vunnit en
verklig framgång eller ej. Det enda säkra resultat man kan
komma till, med sammanjämkning av de stridiga omdömena,
är att de plastiskt-måleriska dragen i prestationen slagit
starkare an än de dramatiskt-recitativa. Men så bör det ju
också medgivas, att de goda damer som anordnade föreställ-
ningen år 1855, hade utsatt sina sujetter för den svåraste
uppgift som hela den Runebergska diktningen kunde erbjuda.
När man senare, vid festerna den 5 februari, begynte fram-
ställa »tavlor ur Runebergs verk”, gick man länge försiktigt
ur vägen för Kung Fjalar. Och då man, efter mer än 40 år,
den 5 februari 1896 ånyo framförde programmet från år
1855, uppoffrade man fullständigt deklamerandet av texten.
För övrigt anslöt man sig noga till fru Runebergs beskrivning
av kostymerna, och gick så långt i trohet mot traditionen, att
t. o. m. den dräkt konsul G. Söderström bar som Clesamor
»till största delen var den samma som då [1855] användes”.
Som stumspel ha de tre tablåerna senare framförts åren
1904 och 1921. De växlande generationernas skönhetsdrott-
ningar ha poserat som vågornas mö, men vid de senaste upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
