Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Kultplatser och platskulter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
372 Runebergskulten.
„turhistorisk Sven Dufva, som gör rakt tvärtom mot vad den
„litteraturhistoriska exercisen lär, när den kommenderar en
„författare att skapa sin dikt efter sin barndoms- och ung-
,,domsmiljös beläte». Kustbon, vars barndom tillbragtes i
Jakobstad, Uleåborg och Vasa, och som från de österbott-
niska sjöstäderna flyttat ned till sydkusten för att tillbringa
sina somrar i skärgårdarna utanför Åbo, Helsingfors och
Borgå, har ju anmärkningsvärt sällan i sin diktning skildrat
havet, medan däremot bilderna av inlandsnaturen förhärska
i hans poetiska landskap.
I sin uppsats om Nejderna, folklynnet och levnadssättet i
Saarijärvi har Runeberg själv gett oss ett slags förklaring på
denna åtminstone skenbara motsägelse mellan dikt och verk-
lighet. Han har låtit oss förstå att han under den tid av halvt-
annat år, då han vistades på Kalmari och Kolkanlahti (och man
kunde tillägga: under det halvår då han bodde i Ruovesi)
mottog några starka, för hela livet avgörande naturintryck,
som blivit bestämmande för arten av hans landskapsskildring.
I och för sig ligger det icke heller någonting osannolikt i
föreställningen att den värld, som tjusat en 20- och 21-åring,
senare under ett långt liv bibehåller ett slags envåldsmakt
över den fullvuxne mannens tankar och känslor. Men i verk-
ligheten ter sig saken dock icke fullt så enkel. Runeberg var
aldrig likgiltig, och än mindre blind för skönheten hos det hav
och de skärgårdslandskap, han under de flesta av sina somrar
såg för sina ögon. I uppsatsen om Saarijärvi framhåller han
även, att det i våra skärgårdar är »någonting vilt och eget,
,,som ger dem en avstickande färg, i synnerhet längre ut mot
,,havet, och ingen skall kunna vistas en tid i dessa nejder,
,,utan att föra med sig dädan djupa och gripande minnen».
Att dessa minnen ingalunda förblivit utan inflytande
på Runebergs inbillningskraft, bevisas av de livfullt åskådliga
havs- och skärgårdsskildringar som likväl, om än som undan-
tag, anträffas i hans litterära alstring. Man behöver blott på-
minna om skildringen av det stormande havet i Lurendrejaren,
om skärgårdspoesin i Färd från Åbo, samt framför allt om de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
