Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Kultplatser och platskulter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kultplatser och platskulter. 373
stora praktpassagerna i Kung Fjalar. Marinmotiven äro
måhända i och för sig icke mindre betydande i hans poesi än
motiven från upplandsbygden; de äro endast så mycket färre
till antalet än dessa. Och detta numeriska förhållande bevisar
ännu icke att skalden på grund av någon enbart estetisk
förkärlek skulle ha gynnat vissa landskapsbilder på de andras
bekostnad. Det bevisar endast att det bestått en förvantskap
mellan skaldens själsliga läggning och det lugn, den frid och
den klara harmoni, som är utmärkande för inlandsnaturen.
Med andra ord sagt, om Runeberg varit en landskapsskildrare
rätt och slätt, så skulle han antagligen gång på gång ha
återgivit alla de intryck, verkligheten så ofta erbjudit honom:
det upprörda havet, de stora vidderna, och de mäktiga kust-
landskapen. Men i Runebergs lyrik var landskapsskildringen
som sådan sällan ett ändamål för sig; den var hos honom ett
medel att återgiva meditativa stämningar, i vilka en reflekte-
rande, filosofisk eller rentav religiös tonart var förhärskande.
Och en dylik andakt inför naturen, den framkallades, såsom
han själv uttryckligen sagt i Saarijärvi-uppsatsen, av insjö-
landskapet vida lättare än av havet. ,,Man har”, så heter det
ju i denna monumentala tidningsartikel, ,,svårt att föreställa
„sig ett uttryck av det Gudomliga, som vore klarare, herrligare
„och mera upplyftande, än det som trakterna uppe i landet
,,giva genom sin storartade teckning, sin enslighet och sitt
„djupa, ogenomträngliga lugn. Havet, så mäktigt det än är,
,,bär icke alltid, ja endast sällan, denna prägel av Gudomlig-
,,heten. Endast i dess omätliga stillhet fattar och ser sinnet
„oändligheten; uppröres det av stormen, så förvandlas det från
„Gud till jätte, och människan tillber ej mer, utan bereder
„sig till strid.“
I dessa uttalanden ville man söka förklaringen till att
Runebergs poetiska värld synes behärskad av landskapsbilder,
som stamma från inlandet: den lugna insjön, bortom vilken
solen går ned en midsommarkväll; de vida utsikterna över
blåa vatten, som skymta mellan träden för dem som vandra
över åsarna; den skuggade strömmen, som kantas av björkar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
