Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Kultplatser och platskulter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kultplatser och platskulter. 391
Det bör nämligen påpekas att Ruovesi källan är värd ett
besök även i den senare egenskapen, d. v. s. alldeles obe-
roende av dess verkliga eller inbillade associationer med skal-
dens diktning. Den stämmer icke fullt överens med de före-
ställningar, som anknyta sig till beteckningen källa, ty den är
stor som en mindre damm, och det är icke en, utan talrika
starka ådror som i den med en rent eruptiv kraft kvälla upp ur
jorden och hålla vattenytan i en ständig rörelse. På grund
härav tillfryser den aldrig, ej ens under de strängaste vintrar,
och när isen „bandat vaggorna runtomkring” kunna fåglarna
sänka sig till den porlande källan lika väl som till det ofrusna
vattnet i denna nordens ström, som i dikten fått tjäna som
plats för svanens sång och kärlek.
Det är icke alldeles överflödigt att anföra dessa natur-
historiska fakta rörande källan i Ruovesi, emedan de kunna
tjäna som förklaring till en liten legend, genom vilken de två
mest berömda lyriska dikterna förknippats vid varann och
vid skaldens personlighet. Legenden anträffas första gången,
i en helt kort och saklig avfattning, i Borgå Bladet för den 6
juni 1877 (således en månad efter skaldens död); därpå upp-
träder den romantiskt utsmyckad i Richard Sievers tidigare
citerade uppsats om Runeberg och Ruovesi; och sin senaste
formulering har den erhållit i Ruovesitidningen Viikko Sanomat
för den 7 maj 1927. Bland ortsbefolkningen har den måhända
under hela mellantiden fortlevat i den muntliga traditionen.
Man har, så föreställa vi oss, från man till man berättat om
vårvintern år 1877, då Ruovesi sjö den första veckan i maj låg
isbelagd. Så har man talat om huru en svan på sin färd mot
norr sänkte sig mot källan, vars vattenyta ensam var fri och
klar. Men när den simmade över källans yta, hörde man den
sjunga med ett utdraget, klagande läte. Och dagen därpå,
när telegrammet från Borgå nått fram till Ruovesi, kunde man
tolka innebörden av dess sång; man förstod att den klagade,
därför att Källans och Svanens sångare hade upphört att leva.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
