Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X. Reaktion mot Runebergskulten — Kultens framtidsutsikter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dock icke är den som verkar mest utmanande på de ungas
kritik. Vid deras ålder är man, som bekant, obarmhärtig, och
icke ens hos det vekare könet blir domen förmildrad av någon
känslosamhet, när den, som de enligt disciplinsreglementet
borde se upp till, genom någon löjlighet berövar sig sin
auktoritet. Därför kan lärarens mellankomst aldrig vara så
ogynnsam för skolelevernas förhållande till den stora diktningen
som när sentimentet tagit ledningen vid undervisningen.
Det har funnits en gammal, estetiskt förfinad lektor i en
flickskola som, när han skulle läsa Runeberg högt i klassen, efter
några strofer sträckte boken fram till den närmast sittande
eleven, med de framsnyftade orden: „Rörelsen förbjuder mig
att fortsätta”. Så oförnuftigt äro vi alla utrustade, att det i
dylika fall icke blott är föreläsaren, utan även den förelästa
dikten som förlorar sin makt över sinnena, och detta måhända
för en god tid framåt.
Det är en lång väg från denna känslosamhet till det
värdigt behärskade sätt, på vilket Strömborg för sina elever talade
om Runeberg; och det kan alls icke göras någon jämförelse
mellan de två lärartyperna. Men icke desto mindre förefaller
det — och detta ådagalägger huru ömtåligt umgänget med
den växande ungdomen är — som om även Strömborg under
en tidigare period av sin verksamhet hade mötts av samma
erfarenhet som den lättrörde flickskollektorn. Hans varma
övertygelse förmådde icke alltid meddela sig åt de kritiskt
inställda åhörarna. I Borgå gymnasii historia säger professor
Arvid Hultin att Strömborg i sina skoltal „hyllade Runeberg
som den övermåttan store skalden och människan och därvid
offrade åt ett patos, som mången gång tycktes oss
gymnasister slå över målet”. Senare, så heter det i fortsättningen,
lärde sig de forna gymnasisterna nog bättre uppskatta sin
gamle rektor och kände sig tacksamma för att de genom
honom blivit införda i Runebergs värld. Men det anförda
uttalandet visar tydligt nog att ett visst motstånd hos en del av
dem gjort sig gällande under uppväxtåren.
Ett liknande, men ännu starkare motstånd har man att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
