Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X. Reaktion mot Runebergskulten — Kultens framtidsutsikter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
räkna med hos dem, som växt ut ur skoltvånget och kände
sig som fullmogna medborgare i den lärda och litterära
republiken. Det har tidigare framhållits med vilken iver
studenterna deltagit i hyllningarna av Runeberg, och huru stolta de
känt sig över att i en viss mening kunna betrakta den forne
universitetsläraren som sin skald. Det finnes ingenting att
taga tillbaka av vad som blivit sagt i kapitlet om den
akademiska världens förhållande till Runeberg. Men som ett tillägg
till detta kapitel bör man påminna om att det, under
årtiondena efter Runebergs död, kom en tid då man visserligen
hyllade hans minne lika varmt som någonsin förr eller senare,
men då man icke desto mindre på några håll bland studenterna
tillät sig att dyrka andra gudar vid hans sida. Och detta blev
hos kultanhängarna av den strängaste observansen betraktat
som ingenting mindre än ett brott mot det första budordet.
Det låter sig nämligen icke fördöljas att det med
Runebergsdyrkandet bemängt sig rätt mycket av dogmatism och
intolerans. Den ena som den andra tillsatsen frammanade
opposition och gav rent av anledning till uppkomsten av ett
hemligt litet motparti, som med ironisk kyla betraktade
bekännarnas hyllningar. Sådana opponenter, icke mot Runeberg
utan mot Runebergskulten, framträdde under 1880-talet i
den litterära studentföreningen Verdandi, där man på den
vänstra flygeln icke utan skäl kände sig irriterad av
högergruppens litterära ortodoxi. I sin Lybeckbiografi har Erik
Kihlman riktigt framhållit motsatsen mellan de två
partiernas förhållande till Runeberg, när han om Lybeck säger:
»Någon svuren vapendragare åt Ernst Lagus kunde han icke
bli, därtill var han, liksom troligen både Neiglick och
Tavaststjerna, alltför kritisk mot dennes i tid och otid framträdande
förgudning av Runeberg». Och i en kort tidskriftsuppsats
har samme litteraturhistoriker, med citat från Tavaststjerna
och Arvid Mörne, visat huru de unga författarna trycktes
av att städse bli jämförda med den ouppnåelige mästaren.
Envar, som är gammal nog att bevara minnen från 1880-talet,
kan intyga att det icke ligger någon överdrift i talet om „Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
