Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - FÖRSTA DELEN - Andra kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kearns såg på sina kort. ”Men jag skall säga, vad
jag gör, Mac. Jag går med för tretusen i alla fall.”
Han skrev summan på en bit papper och satte sitt
namn inunder och lade det under markerna i potten.
Franske Louis blev nu föremålet för allas blickar.
Han fingrade nervöst på sina kort. Och så med ett
”Nej, tusan, jag har inte ett enda dugg”, lade han ned
korten. ”Jag är borta.”
Nästa ögonblick voro hundra par ögon fästa på
Campbell.
”Jag vill inte vara elak, Jack”, sade han och nöjde
sig med vad som nätt och jämnt behövdes, två tusen.
Nu var det Harnishs tur. Han skrev något på en
papperslapp och sköt fram den.
”Här ska ni se inte ä’ någon söndagsskola eller en
så’n där välgörenhetsförening inte”, sade han. ”Jag
ser er, Jack, och höjer med tusen. Här vila inga
ledsamheter, pojkar.”
”Då höjer jag tusen till”, var Mac Donalds svar.
”Är ni fortfarande med, Jack?”
”Var lugn för det.” Kearns tummade sina kort en
lång stund. ”Jag går med, men ni måste veta min
ställning. Min ångbåt — Bella — är värd sina
tjugutusen så visst som ett uns. Så är det Sixty Mile med
femtusen i varor på hyllorna. Och ni vet att jag har ett
sågverk på väg. Det är vid Linderman nu. Ä’ jag
vederhäftig?”
”Gå på ni bara, det är väl inte fråga om det”,
svarade Ljusan Dag. ”Och eftersom vi ha börjat tala om
det, så kan jag ju nämna att jag har tjugutusen i Mac’s
kassaskåp där och tjugutusen till i marken på
Moose-hide. Ni känner grunden, Campbell. Tror ni de finns
där?”
21
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
