Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - FÖRSTA DELEN - Andra kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Säkert, Ljusan Dag.”
”Hur mycket kostar det nu?” frågade Kearns.
”Två tusen att se.”
”Vi bräcker er nog, om ni går med”, varnade
Ljusan Dag honom.
”Det är förbaskat frestande”, sade Kearns och ökade
högen på bordet med en lapp på två tusen. ”Jag tror
bestämt, att jag har tur i kväll.”
”Inte vet jag om jag har tur, men jag har fått ganska
skapliga kort”, förklarade Campbell, i det han slängde
dit sin lapp. ”Men inte är det någonting att höja på.”
”Men det är mina”, sade Ljusan Dag och skrev.
”Jag ser med tusen och höjer lika förbaskat med tusen.”
Jungfrun, som stod bakom honom, gjorde nu
någonting som inte ens en mans bästa vän har rätt att göra.
Hon böjde sig fram över Ljusan Dags skuldra, tog upp
hans kort och såg på dem, i det hon höll de fem korten
tätt intill bröstet. Vad hon såg var tre damer och två
åttor, men ingen hade en aning om vad det var hon såg.
Varenda spelare hade sina ögon fästa på hennes ansikte,
när hon gick igenom korten, men ingenting syntes på
henne. Hennes ansikte var som skulpterat i is, dess
uttryck var alldeles detsamma före, under och efter.
Inte en muskel rörde sig, inte ens näsborrarna darrade,
ögonen förändrade inte uttryck det minsta. Hon lade
korten på bordet igen, och långsamt gingo blickarna
ifrån henne — man hade inte fått veta någonting.
Mac Donald log välvilligt. ”Jag ser er, Ljusan Dag,
och höjer med två tusen. Hur tror ni det är med turen,
Jack?”
”Jag känner fortfarande hur den liksom kryper i
kroppen, Mac. Ni tror ni har mig nu, men pass för
22
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
