Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - FÖRSTA DELEN - Tredje kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ett och annat. Ljusan Dag är en riktig helvetesugn,
det är visst och sant.”
”Jag skulle inte vilja vara i den där indianens ställe”,
anmärkte Doc Watson.
”Han kommer att stryka med, det vet jag”, sade
Bettles. ”Jag har gjort färder med Ljusan Dag. Den
mannen har aldrig i hela sitt liv varit trött, vet inte ens
vad det betyder. Jag har sett honom gå hela dagen
med våta strumpor i fyrtiotvå grader. Det finns inte
en levande själ som kan göra efter det.”
Under det man pratade på detta sätt, tog Ljusan
Dag farväl av dem som trängde sig omkring honom.
Jungfrun ville kyssa honom, och fastän han var en
smula berusad av all whisky, förstod han ändå att
komma i väg utan att låta fängsla sig ett enda
ögonblick av förklädesbandet. Han kysste Jungfrun, men
han kysste precis på samma sätt tre andra kvinnor.
Så drog han på sig långvantarna, hojtade upp
hundarna på fötter och tog plats bredvid styrstången, som
pekade framåt från ena sidan av slädens främre ända.
”Kila på, mina älsklingar!” ropade han.
Djuren kastade ögonblickligen sin tyngd mot
bröst-remmarna. De nästan kröpo utefter snön, vari deras
tassar sjönko ned. De gnällde av iver, och innan
slädan gått ett halvt dussin längder, måste både Ljusan
Dag och Kama, som gick efter den, springa för att
hålla jämna steg med den. Och snart voro både män
och hundar försvunna bakom banken, som dolde
Yukons frusna bädd i det grå morgonljuset.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
