Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - FÖRSTA DELEN - Sjunde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
slut på allt vad de fyra männen och de elva hundarna
skulle ha att leva på. Vad de inte ätit upp hade de
i alla fall förstört.
Ingen sade ett ord på en lång stund. Det var
ingenting mer eller mindre än en katastrof att i den döda
arktiska vintern i ett av villebråd övergivet land
förlora sina förråd. De läto inte överväldiga sig, men de
försökte se ställningen rätt i ansiktet och tänka ut råd.
Joe Hines var den förste som sade något.
”Vi få vaska ut bönorna och riset ur snövattnet fast
det inte fanns mer än åtta eller tio skålpund ris
kvar.”
”Och någon får ta ett hundspann och ge sig i väg till
Sixty Mile”, sade därpå Ljusan Dag.
”Då går jag”, sade Finn.
De tänkte efter ytterligare en stund.
”Men hur ska vi kunna få föda åt det andra spännet
och tre män, tills han kommer tillbaka?” frågade Hines.
”Det finns bara en utväg”, menade nu Elijah. ”Du
får ta det andra spännet, Joe, och ge dig uppåt Stewart
tills du finner de där indianerna. Så kommer du
tillbaka med ett lass proviant. Du kan komma långt förr
än Henry från Sixty Mile, och under tiden blir det ju
bara jag och Ljusan Dag som ska ha mat, och vi reda
oss nog.” \
”Och i morgon bittida ge vi oss alla av för att se
vad vi kan rädda av förrådet därborta” — Ljusan Dag
lade sig på ryggen, medan han talade, och tilläde.
”Bäst att sova, så vi kan vara på benen tidigt. Två av
er ta hundarna. Elijah och jag ge oss av och försöka
få upp någon älg på nedvägen.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
