Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - ANDRA DELEN - Åttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ormbunkar lika höga som han själv. Överallt låg
mossan sammetsmjuk.
Här var naturen ännu alldeles jungfrulig. Ingen
yxa hade någonsin gjort ett hugg här, och träden dogo
endast av ålderdomssvaghet eller för vinterstormarna.
Kull fallna jättestammar lågo mossbelupna, så
småningom återvändande till den mull varur de sprungit.
Ljusan Dag återvände till gården, steg till häst och
red vidare nedåt dalen. Han ville inte nöja sig med
mindre än att bestiga Sonoma Mountain. Tre
timmar senare stod han där, trött och svettig, med
händer och fötter sönderrivna, men med tindrande ögon.
San Franciscos stora spelbord syntes honom så
fjärran, och det var som om han höll på att genomgå ett
slags reningsbad. Här fanns ingen plats för all den
smuts och gemenhet som fyllde stadstillvarons
dy-pöl. Han kände sig så underbart väl till mods.
Uppe på Sonoma Mountain fanns det inga hus, och
ensam under den azurblå Californiahimlen höll han in
hästen på södra branten av berget. Han såg
vidsträckta ängsmarker, avbrutna av skogsdungar som
sänkte sig så småningom ned mot Petuma Valley, och
längst västerut kunde han varsna oceanen som ett
skimrande silverband. Han vände hästen mot
nordväst och famnade med blicken landskapet från Santa
Rosa till Mount St. Helena. Överallt var det som om
hela naturen vidgat sig inför hans syn. Och han sade
för sig själv:
”Så mycket av land och natur på en gång har jag
inte sett på mången god dag.”
Inte på en hel timme kunde han slita sig lös, och
det var med en suck av saknad han till sist begav sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
