Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - ANDRA DELEN - Tolfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Då såg han sig om över axeln. Det var Dede. Hon
blev synbarligen överraskad. Vad var naturligare
än att han höll in sin häst, så att hon skulle hinna
upp honom. Han drog en djup suck av befrielse.
Nu var det gjort, och så lätt sedan. De hade utbytt
hälsningar och redo sida vid sida med många mil
framför sig.
Han märkte att hennes öga först stannade på hästen
och sedan på honom.
”Å, vad han är vacker!” utropade hon, då hon
riktigt granskat Bob. Han kunde knappast tro att
dessa glänsande ögon och detta ansikte som sken av
riktig fröjd tillhörde den unga kvinna han hade lärt
känna på kontoret, den unga kvinnan med det
allvarliga, ödmjuka kontorsansiktet.
”Jag visste inte, att ni brukade rida”, var en av
hennes första anmärkningar. ”Jag trodde ni riktigt
var vigd vid era automobiler.”
”Jag har börjat igen först nyligen”, svarade han.
”Började bli fet, förstår ni, och måste få bort det på
något sätt.”
Hon gav honom från sidan en blick, som tycktes
famna honom från huvud till fot, med sadel och allt,
och sade:
”Men ni har ridit förr?”
Hon hade alldeles bestämt öga för hästar och vad
som stod i samband med dem, tänkte han, då han
svarade:
”Inte på många år. Men jag ansåg mig själv för
en riktig överdängare, när jag var pojke uppe i östra
Oregon och smög mig bort från lägret för att följa
boskapshjordarna.”
224
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
