Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - ANDRA DELEN - Nittonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Nej!” Hon log sorgset. ”Inte för er, men för mig
själv. Jag ber er . . . Vi kunna aldrig komma att gifta
oss, så låt oss inte tala om det.”
Han kände sig nästan glad, ty detta var över hans
djärvaste förhoppningar. Hon tyckte om honom, det
var inte något tvivel om det — hon lät honom behålla
sin hand.
”Jag slår vad, Dede...”
Hon skakade på huvudet.
”Nej, det är omöjligt. Ni skulle förlora . . .”
För första gången greps han av en mörk misstanke
om någonting som skulle kunna förklara allt.
”Hör nu, ni har väl inte inlåtit er på något sådant
där hemligt giftermål?” frågade han.
Hans röst lät så ängslig och han såg så förtvivlad
ut, att hon brast i ett klingande, hjärtligt skratt.
Ljusan Dag var nöjd med svaret, och nu gällde det
att handla framför att tala. Det hade börjat blåsa
starkt. Han ställde sig så att han skyddade henne. Det
ven i trädtopparna, och de lyssnade båda. En skur
av flygande löv svepte omkring dem, och i vindens
spår kommo tunga regndroppar. Han såg ned på
henne och hennes hår som blåst fram i ansiktet. När
hon nu stod här tätt intill honom, kände han
våldsammare än någonsin hur mycket hon betydde för honom,
och han darrade så att hon tydligt kunde märka det
på handen som slöt om hennes.
Plötsligt lutade hon sig intill honom och böjde
huvudet tills det lätt vilade mot hans bröst. Så stodo
de, medan ännu en by med flygande löv svepte förbi.
Lika plötsligt lyfte hon åter huvudet och såg på
honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
