Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - ANDRA DELEN - Nittonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Vet ni”, sade hon, ”att jag bad för er i går kväll.
Jag bad att ni måtte misslyckas, att ni måtte förlora
allting — allting.”
Ljusan Dag stirrade på henne häpen över detta
mystiska yttrande.
”Nej, nu står mitt förstånd stilla. Varför vill ni
jag skall förlora allting, när jag ser att ni håller av
mig...”
”Det har jag aldrig sagt.”
”Därför att ni inte vågade säga det. Som jag säger:
ni håller av mig och vill att jag skall bli ruinerad.
Det är ju alldeles obegripligt, som mycket annat ni
har sagt mig. Ni får lov att förklara er.”
Han lade armen om hennes midja och höll henne
tätt intill sig. Hon gjorde intet motstånd. Hennes
huvud var böjt, så att han inte kunde se hennes
ansikte, men han hade en förnimmelse av att hon grät.
Han hade lärt sig tystnadens dygd, och han väntade.
Det hade nu kommit därhän att hon måste säga
honom någonting; han var säker på, att hon skulle göra
det.
”Jag är inte romantisk”, började hon och såg åter
upp på honom, medan hon talade. ”Kanske det vore
bättre för mig, om jag vore det. Då kunde jag
kanhända bedraga mig själv och bli olycklig för hela livet.
Men jag har för sundt förstånd till det. Och inte
heller det gör mig den minsta smula lyckligare.”
”Jag förstår fortfarande inte alls”, sade Ljusan Dag,
sedan han förgäves väntat att hon skulle fortsätta.
”Ert sunda förstånd och er bön att jag måtte förlora
allting går över mitt förstånd. Lilla kvinna, jag bara
älskar er gränslöst och vill att ni skall gifta er med
292
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
