Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - ANDRA DELEN - Nittonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rätt i, jag vet det. Antag nu att ni skulle bli bönhörd,
att jag blev helt och hållet ruinerad och måste arbeta
för daglön?”
Hon svarade icke, men hela hennes varelse tycktes
honom följa med vad han sade.
”Antag att jag inte hade någonting mera kvar än
den där lilla gården och måste föda upp höns och
försöka leva bäst jag kunde, skulle ni gifta er med mig
då, Dede?”
”Å, då skulle vi ju alltid få vara tillsammans!”
utbrast hon.
”Men jag måste nog ut och plöja en och annan
gång”, sade han, ”eller köra till sta’n efter mat.”
”Men det skulle inte vara något kontor i alla fall,
och en mångd människor på besök utan all ända.
Det är i alla fall dåraktigt och omöjligt, och vi måste
ge oss i väg härifrån, om vi vilja hinna undan
regnet.”
I detta ögonblick, då de stodo mellan de lummiga
träden, skulle Ljusan Dag ha kunnat dra henne intill
sig och kyssa henne. Men han hade så helt gått upp
i de nya tankar hon satt honom i huvudet, att han inte
kom sig för med att dra fördel av situationen. Han
bjöd henne endast armen och hjälpte henne utför den
värsta sluttningen.
”Det är tusan så vackert däruppe vid Glen Ellen”,
sade han tankfullt. ”Jag önskar att ni kunde få se
det.”
Då de kommo ut ur skogsdungen, föreslog han att
de skulle skiljas där.
”Ni bor här i trakten och folk kunde börja prata.”
Men hon ville att han skulle föl i a henne ända hem.
298
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
