Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - ANDRA DELEN - Nittonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
”Jag kan inte be er gå med in”, sade hon och räckte
honom sin hand vid porten.
Stormen ven i skarpa byar, men det höll sig
fortfarande från att regna.
”Vet ni”, sade han, ”när jag riktigt tänker på det,
har det här varit den lyckligaste dagen i mitt liv.”
Han tog av sig hatten, och vinden ruskade om med
hans svarta hår, när han fortsatte högtidligt: ”Och
jag tackar Gud eller vem det nu må vara som har
ansvaret för att ni finns här på jorden. För ni håller
av mig — mycket. Om ni visste hur glad jag känt
mig att höra er säga det i dag. Det är . . .” Han
lämnade meningen ofullbordad och hans ansikte fick
detta bisarra uttryck, som Dede så väl kände, när han
sade dämpat: ”Dede, Dede, vi måste gifta oss. Det
är enda utvägen, och sedan lita på lyckan att det
slutar väl.”
Men tårarna voro nära att stiga henne i ögonen igen,
då hon skakade på huvudet och gick uppför
trappstegen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
