Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inledning - Kap. I. Till karaktäristiken af kunskapsläran. Dennas uppgift, definition och indelning - Kunskapslärans ställning i vetenskapernas system samt förhållande till närstående discipliner. Dess vetenskapliga betydelse - Historik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
31
Cohen (Kants Theorie d. Erf., S. 582) har gått till rätta med Lotze i
denna punkt. Om Krohn, Lasson och Glogau, som äfven intaga en
afvisande ställning till kunskapsläran, se Volkelts Vorträge, S. 207.
Historik.
Med ett påpekande af några af hufvudpunkterna i
kunskapslärans historiska utveckling kan denna inledning lämpligen afslutas.
Härvid är främst att erinra om, att kunskapslära i egenskap
af själfständig och om sina uppgifter fullmedveten disciplin är en
sak, allehanda utredningar af kunskapen i samband med andra
undersökningar, tjänande än metafysiska, än formelt logiska, än
psykologiska, än praktiskt-filosofiska intressen, en annan.
Redan den äldsta grekiska spekulationen är icke fattig på
tankar af kunskapsteoretisk innebörd. Man urskiljer olika slag af
kunskap, förklarar sinnena vara otillförlitliga kunskapsorgan eller*
"dåliga vittnen" (Heraklit) och förskansar sig i stället bakom en
stram rationalism (Eleaterna). Man reflekterar på frågorna, huru
kunskapen uppkommer och möjliggöres samt formulerar det
orakelmässiga svaret, att "lika kännes af lika" (Empedokles). Ut från
sin sensualistiska ståndpunkt uppställer sofistiken (Protogores) den
klassiska tesen: människan är alltings mått. Sokrates häfdar med
energi begreppskunskapens öfverlägsenhet, och Platon utreder samt
värdesätter allehanda olika kunskapsarter (Theaitetos, Staten).
Aristoteles skapar den formella logiken, i samband med hvilket
storvärk kunskapsteoretiska frågor af aktuellaste betydelse beröras.
Under den senare antiken behandlar man (t. ex. Stoikerna)
problemet om criterium veri samtidigt med att skepticismen tager sig
extrema uttryck. Slutligen tror man sig (nyplatonikerna) vara
nya och underbara kunskapskällor på spåren, ur hvilkas djup
uppfattningen af förut oanade, alltigenom öfversinliga förhållanden skall
härflyta.
Men äfven medeltidsölosofien är icke utan betydelse i
kunskapsteoriens historia. Den inbrytande kristna världsåskådningen
upp-stälde i tron en kunskapsprincip, som genom århundraden
rivaliserat med vetandet och debatterats intill senaste dag. Äfven
den medeltida striden om begreppens realism och nominalism är af
icke ringa kunskapsteoretiskt intresse.
Om den moderna filosofiens invecklade kunskapsteoretiska
motsatser, först mellan empirism (Bacon) och rationalism (Descartes,
Spinoza m. fl.) och sedan — efter Kant — mellan kriticism och positi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
