Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inledning - Kap. I. Till karaktäristiken af kunskapsläran. Dennas uppgift, definition och indelning - Historik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
32
vism i flere olika nyanseringar, kunna vi här endast erinra.
Särskildt bör dock framhållas att Locke allt mer enstämmigt
betraktas såsom den till själfständig vetenskap nu framgående
kunskapslärans egentlige grundläggare — An essay concerning human
understanding (1689—90) är grundläggningsurkunden. Därefter bör
Leibniz ’ stora motskrift Nouveaux essais sur 1’entendement humain
nämnas, ehuru arbetet kom att publiceras först 1765. Så, utom
Berkeley’s A treatise concerning the principles af human kowledge
(1710), Hume’s A treatise ön human nature (1739—40), och först
därefter Kants Kritik der reinen Vernunft (1781, 1787), som dock
är det företrädesvis epokgörande arbetet i kunskapslärans historia.
Efter detta är den kunskapsteoretiska kriticismen i själfva värket en
ständigt lefvande, oundertryckbar makt i filosofien, om den och
tidvis öfverflyglats af andra intressen, t. ex. spekulativa (Fichte,
Schelling och Hegel). Och huru samma anda, som på 1840-talet
afsatte ännu ett logiskt-kunskapsteoretiskt hufvudvärk, som här
ej bör förbigås, nämligen J. S. Mill’s A system of Logic ("being
a connected view of the principles of evidence"), alltfrån tidpunkten
omkring 1860, eggad af flere samvärkande omständigheter,
frambragt en djupare och bredare kunskapsteoretisk strömning än
någonsin förut är allmänt bekant. Denna strömning bröt närmast
fram i den redan förut omnämda nylcantianismen med F. A. Lange
(Geschichte des Materialismus 1866) som en hufvudrepresentant, men
har sedan förgrenat sig i flere delvis vidt skilda riktningar, om
hvilka, såsom äfven förut framhållits, Ueberweg-Heinze (se s. 5)
lemnar närmare besked.
Utmärkande för nykantianismen är icke blott dess
energiska häfdande af kunskapsläran såsom den filosofiska
fundamentalvetenskapen, utan ock, att den, i principiell öfverensstämmelse med
Kant, framhåller aprioriteten såsom det kunskapsteoretiska
grundförhållandet (eller åtminstone tillmäter denna stor betydelse). Hos
Lange tager sig aprioritetstanken ett uttryck i hans lära om
kunskapsförmågans specifika "organisation"1. Och denna betecknar
på samma gång en skranka, som både utåt och inåt förhindrar
adekvat kunskap om den transscendenta väsensvärklighet, hvilken
Lange dock icke förnekar2. Bland aprioriska funktioner, som han
antager, märkas rum, tid och kausalitet3. Cohen, hvilkens arbete
1 Utförligast därom i Gesch. des Material., Bd 2, S. 125 ff. (5:e Aufl.). Jfr
förev. arbete Kap. XI.
2 Ibid., S. 431, 542, m. fl. st.
3 Ibid., S. 36, 45—46.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
