Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Analytisk afdelning: kunskapsanalytik - Kap. VI. Om kunskapen ur värksamhetens synpunkt. Tänkandet - De olika slutformerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
145
hos föremål eller förlopp (tilldragelser). Så iakttager man, att ens
viljeyttringar äro förbundna med bestämda motiv; däraf slutes
att alla viljeyttringar äro motivbestämda. Eller man iakttager,
att kemiska reaktioner försiggå lättast in statu nascenti; däraf
slutes på motsvarande sätt, att alla kemiska föreningar bildas
lättast, då de få ske under sagda vilkor. Induktionen är alltså ett
slut, där man från en partiell mångfald, resp. en premiss med
partiell kvantitet sluter till universell förekomst af den egenskap
eller det förhållande, som utgör föremål för den induktiva
observationen. Man brukar kort och godt karaktärisera denna procedur
genom påståendet: induktionen är ett generaliserande slut. Och
hvad som resulterar är, som anfördt, ett antagande af antingen en
konstant uppträdande egenskap hos vissa föremål eller en konstant
relation mellan leden i vissa förlopp (en empirisk lag).
Obestridligt är, att induktionsslutet har sin grundläggning i
erfarenhetens fakta. Men lika visst är — såsom den närmare
re-flektionen snart uppdagar —, att det är uppburet äfven af logiska
förutsättningar. Ty icke hvilken mångfald som hälst af iakttagna
likheter hos föremål och tilldragelser leder till ett induktionsslut;
af den omständigheten att det nu varit gråväder i fjorton dagar
aktar man sig för att sluta, att alla dagar skola bli
gråvädersdagar. Denna försiktighet visar, att själfva induktionen föregås
af ett visst kritiskt och pröfvande öfvervägande. Man frågar
sig, om den egenskap eller det förhållande, som man kan vara
frestad att genom en induktionsakt upphöja till digniteten af en
typisk och generell bestämning, värkligen kan vara af en dylik
allmänhet. Här röjer sig alltså induktionens öfverempiriska karaktär.
Med allt skäl talas om "förhastade generalisationer", och dessa
kunna undvikas endast om induktionens logiska komplement får
komma till sin fulla rätt. Hvaraf utgöres detta komplement? Svaret
blir lättare att finna, om man först betänker induktionsslutets
hufvudsyfte. Detta är att förmedla en aWmäwbestämning, resp. en lag.
Men en bestämning, som skall gälla om alla föremål och alla
förlopp inom en viss sfär, måste på ett eller annat sätt vara grundad
i och tillhöra de dithörande föremålen och förhållandena själfva.
Den måste vara en immanent och saklig (väsentlig), icke en yttre
och tillfällig bestämning. Under sådana förhållanden förutsätter
induktionen en tänkandets analys af föremålet för det induktiva
slutet, och detta senare blir i grunden en blott supplementär akt
af förståndet, ett slags slutresultat eller slutformulering af den
förutgående undersökningen, hvarigenom fastslås, att den till
om-pröfning upptagna bestämningen kan tillmätas generell giltighet.
Vannérus, Kunskupslära.
10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
