Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kritisk afdelning: kunskapskritik - Kap. XVI. Erfarenhetskategorierna - A. Den yttre erfarenheten - 2. Mångfald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
410
i själfva värket utesluten, ty ren enhet är motsatsen till mångfald.
Så snart tanken släpper in mångfald i enheten, blir denna ingen
sannskyldig enhet, utan ett större eller mindre helt. Gräns för
den oändligt stora åskådningsniångfalden blir då satt om
universum tänkes utgöra ett enda föremål. Gräns för
åskådningsmångfalden i det oändligt lillas riktning sättes i och med tanken om
sammansättningsdelar, hvilka (hvar och en för sig) utgöra ett enda föremål
eller bilda en enda niångfaldslös enhet. Att många dylika
elementar-beståndsdelar existera förhindrar naturligtvis icke att en hvar
af dem sätter gräns för mångfalden, ty det blir just den inga
delar innehållande och så till vida mångfaldslösa elementarenheten,
hvilken i egenskap af "atom" utestänger möjligheten att i regressiv
riktning få fram något ytterligare mångfaldsinbegrepp. Finnes
det en kvalitativ enhet — en värkligt ouppdelbar kvalitet —,
så är gräns uppdragen äfven för den kvalitativa mångfalden. Hvad
skulle väl slutligen enhet contra mångfald innebära på det område,
hvilket vi betecknat som mångfaldens i tidens dimension?
Tydligen en tilldragelse, som själf ej — hvarken i det förflutnas eller
tillkommandes riktning — ledde till någon annan tilldragelse, ett
orsaks- och effektlöst skeende. Att något sådant icke kan
anträffas inom skeendets egen serie ligger i öppen dag, n. b. om man
antager, att detta bildar ett inom sig sammanhängande helt af
orsaker och värkningar. Gräns för mångfalden betraktad i tidens
dimension skulle då kunna nås först liksom före och efter
världsskeendet, sammanfattadt till ett absolut helt. Ar det då möjligt att
tänka att ingenting skedde före ett visst första skeende och att
ingenting skall ske sedan ett visst sista skeende försiggått? Ur
hvarje synpunkt otänkbara äro kanske icke dessa tankar, enligt
hvilka skeendet skulle utgöra ett enda sammanhängande
totalskeende, men deras utredning tillhör kretsen af kosmologiska problem
och icke kunskapsläran. Endast det hafva vi här att fastslå, att
den enhet, som skall kunna sätta gräns för mångfalden i tidens
dimension, måste vara en orsaklös, resp. effektlös tilldragelse. Vi
betrakta härvid tiden såsom en form för empiriskt skeende.
Mångfalden är säkerligen en mera ursprunglig kategori än
enheten, ty mångfald är det faktiska inom erfarenhetsvärlden, enhet
däremot en abstraktion. Mångfald och enhet, dessa korrelata
begrepp, äro emellertid förbundna till sammanhang i det hela. Helhet
är för öfrigt bestämbar som enhetlig allhet, hvarvid allheten utgör
liksom en utvidgad mångfald, under det enhetligheten bildar
uttrycket för den värkstälda syntesen och allhetens öfvergång i det
helas kategori.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
