Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kritisk afdelning: kunskapskritik - Kap. XVIII. Empirisk transscendens. De transscendenta naturkategorierna - 4. Helhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
563
handling Om universum som ett helt1. Dock torde vi äfven här, om
ock i all korthet, böra återupptaga problemet, hvarvid frågeställningen
bör bestämmas af det i det föregående utvecklade kategorisystemet.
Först möter då substansen. Det inses lätt att universum ur
dennas synpunkt alltför väl kan tänkas konstituera ett afslutadt
helt, ja måste antagas bilda ett sådant. Ty substans är det
genetiskt obetingade samt för såvidt gränssättande och afslutande. Allt,
som faller på denna sidan om antydda substansgräns, utgör då
realiteten i dess inom sig slutna totalitet; hvad som faller på dess
andra sida blir endast tanken om det reellas diametrala motsats:
korrelatbegreppet intet. Att substansen ur en synpunkt, nämligen ur
genetisk, är det reelt relationslösa medför emellertid icke att den
alltigenom är det öfver all relativitet höjda. Det måste fastmer
antagas att den substantiella värkligheten är bärare af en immanent
relativitet, hvilken dock, just emedan den är uppburen af en
substantiell värklighet, icke tvingar tanken till en helhetsuppfattningen
upphäfvande gränslös regress. Ty substanselementen bilda de
yttersta relationspunkter, i hvilkas system regressen till sist kan få
löpa ut och komma till ro. Därvid upphäfves dock icke den
im-manenta relativiteten, utan återföres endast till vissa af sina
yttersta realförutsättningar.
En annan sådan är mångfalden. Liksom relativitet ytterst
förutsätter substantialitet, förutsätter den å andra sidan mångfald. Den
substantiella värkligheten är ock egentligen en de många
substansernas realitet, mellan hvilka otaliga relationer äro utspunna. Mångfalden
är alltså icke något sekundärt, utan ett den substantiella
värklighetens ursprungliga attribut. Mångfalden är denna värklighet, sedd
ur den supplerande synpunkt, som mångfalden själf afgifver. Eller
med andra ord: substans och mångfald äro samma reella hela,
söndradt endast i abstraktionen. Det ligger nu visserligen icke i
mångfaldens begrepp (såsom det gör i substansens) att sätta en absolut
gräns och för tanken grundlägga det afslutade helas kategori, men
intet nödgar häller till antagandet att mångfalden af substanser är
gränslös. Fastmer nödvändiggör substansbegreppet äfven här tanken
att mångfalden utgör en öfver gränslösheten höjd, resp. inom sig
sluten totalitet, ty den substantiella värkligheten är först och sist
det obetingade, men reell mångfaldsgränslöshet skulle afgjordt
upphäfva denna idés giltighet. Om mångfaldsleden bildade en den
gränslösa oändlighetens arena vore den substantiella värkligheten
ohjälpligt indragen i ett motsvarande den gränslösa relativitetens nätvärk,
men därmed vore äfven idén om det obetingade förflyktigad till ett
tomt ord. Vilja vi hålla denna idé i hälgd — och därtill finnes som
1 X Den empiriska naturuppfattningen, s. 209 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
