Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kritisk afdelning: kunskapskritik - Kap. XIX. Empirisk transscendens. De psykologiska transscendenskategorierna - 2. Det psykologiska substansbegreppet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
575
(under) det utanvärk, som det fenomenella universum kan anses
bilda, så har man en fast utgångspunkt för antydda
betraktelsesätt i just denna faktiska yttrehet. Det blir en prononcerad
"Zweiweltentheorie", där uppfattningen utmärker sig för ett slags
differentierad åskådlighet, i det den omfattar dels ett omedelbart
framträdande "Diesseits", dels ett till grund för detta liggande
"Jenseits" . Helt annorlunda blir förhållandet mellan det faktiska och
det transfaktiska inom det individiuella själslifvets sfär. Det är
så långt ifrån, att den substantiella enheten här ligger "bakom"
det omedelbara psykiska innehållet, skild från detta genom en eller
annan gräns, att innehållet fastmer är denna substans i själfva dess
omedelbara yttringar. Under det natursubstansen är ett föremål,
som nästan fullständigt uppgår i ett system af yttre relationer, är
däremot den psykiska substansen framför allt en enhet i och ett
subjekt för alltigenom immanenta funktioner. Och af så säregen
beskaffenhet är detta immanensförhållande, att det utgör en typ, som icke kan
jämföras med något annat, under det annat visserligen kan jämföras
det och med fattas i mer eller mindre sträng analogi. Med ett par korta
uttryck kan man i enlighet härmed påstå, att den psykiska substansen
utgör ett i immanenta funktioner framträdande subjekt, under det
natursubstansen röjer sin värklighet i och genom yttre effektivitet1.
Den psykiska substansens funktionella natur hänvisar på, att
att den är en värksam princip. Denna värksamhet är dock icke
en transeunt eller öfver substansen liksom gripande aktivitet, —
något som skulle strida mot det accentuerade immanensförhållandet —,
utan en rent inre: substansen själf utgör densammas hela område2.
Då värksamhet emellertid innebär förändring, så uppstår frågan,
huru deri substantiella enheten på samma gång kan vara en — eller
bevara sin enhetlighet — samt föränderlig? Att den bibehåller sin enhet
1 I följande ord af Sigwart, Logik, Bd 2, S. 207, kunna vi i öfverensstämmelse med
det ofvanstående instämma. "Ob das Subject des geistigen Geschehens, das wir, wenn wir
verständlich reden wollen, nun einmal nicht entbehren können, unter den Begriff der
Substanz gestellt wird oder nicht, kommt auf die Definition der Substanz an, es handelt
sich hier grössentheils um einen Wortstreit. Legt man freilich den Begriff der
Substanz zu Grunde, der im Gebiete der Naturwissenschaft sich ausgebildet hat, verlegt
man in den Begriff als wesentliche Merkmale die Unveränderlichkeit der Kräfte und
Wirkungsweisen ..., dann ist die Seele keine Substanz. Wenn aber mit diesem
Terminus nur ausgedrükt werden Boll, dass wir durch unser Denken genöthigt sind, zu
dem zeitlich wechselnden, in ein Bewusstsein stets zusammengefassten Geschehen
uns ein Subjekt zu denken, das den Zusammenhang dieses Geschehens erklärt...
dann muss auch das Subject unseres Selbstbewusstseins eine Substanz genannt
werden. Freilich nicht eine Substanz, die ein von ihren Thätigkeiten getrenntes Sein
hätte". Jfr ock Schuppes yttrande s. 486 (förevar, arb.).
2Jfr om denna värksamhet s. 443.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
