Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kritisk afdelning: kunskapskritik - Kap. XX. Empirisk totaluppfattning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
605
blifva därför dessa lika abstrakta och ovärkliga som hvilken som
hälst annan särskild kategori, hvilken ensam får bestämma
uppfattningen. Till och med helhetskategorien är abstrakt, alldenstund den
tenderar att sammanfalla med begreppet om ett blott formelt helt.
Det fylligaste tankeuttrycket för värkligheten blir i själfva
vär-ket begreppet om dess sammanhang. Tänkt ur dettas synpunkt
framstår realiteten till sist icke som en blott syntes eller ett blott
samtänkt helt af substantiella enheter, utan som ett immanent och
allomfattande realsammanhang. Värkligheten utgör för såvidt ett
enda oändligt totalindividum. Men den företer ock bilden af ett
allskeende, en universell psykofysisk process, ett förhållande, som
äfven det vittnar om dess genomgående sammanhang.
Denna intersubstantiella växelbestämdhet och detta kausala
process-sammanhang grundlägga värklighetens sannskyldiga enhet.
Spekulationen kan icke sägas hafva ådagalagt nödvändigheten af
någon annan enhet än denna det immenenta sammanhangets,
hvarigenom värkligheten dock lika afgjordt framstår som ett samhörigt
helt, liksom gjutet af ett och samma stycke, som om den ytterst
återförde sig till ett enda "oändligt väsen". Grundsammanhanget i
världen är alltså icke att uppfatta i analogi med den extrema
enhet, som substanskategorien i och för sig representerar, utan
utgöres af den växelbestämdhetens eviga ordning, hvilken, som sagdt,
består i att de psykofysiska substanselement, på hvilka den yttre
och inre erfarenheten hänvisar, bilda ett ursprungligt immanent
realsammanhang. Och detta förhållande röjer sig närmare i den
universella process, hvilken framstår som en världens oupphäfbara
bestämning. Antagandet att den totala substansmångfalden bildar en
inom sig oföränderlig konfiguration låter sig till sist icke
upprätthållas. Ty vi lyckas icke återföra de faktiskt gifna yttre och inre
förändringarna till en ren och blott subjektiv
föreställningsutveckling, utan måste förutsätta att det fenomenella skeendet är en
transsubjektivt betingad företeelse, ett återsken af den transscendenta
värklighetens egen objektiva process. Men att ytterligare
förutsätta att världsprocessen i sin ordning har sin grund och ett liksom
än djupare liggande fundament i ett enda substantielt "urväsen"
innebär en icke tillräckligt motiverad och därför öfverflödig
regress. Intet tvingande teoretiskt motiv nödvändiggör en dylik
tillspetsad monism, så mycket mindre som antagandet af en dylik
absolut enhetsprincip icke skulle göra skeendet i världen i minsta
mån begripligare, utan tvärtom ännu dunklare än det är. I hvilket
förhållande skulle väl de många ändliga substanserna stå till den
oändliga? Den extrema monismen bokstafligen fördubblar svårig-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
