Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kritisk afdelning: kunskapskritik - Kap. XXII. Om kunskapens gränser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
659
Att vår kunskap är behäftad med allehanda ofullkomligheter,
hvilka för denna innebära lika många gränser, är knapt behöfligt
att konstatera — man erinre sig endast det föregående kapitlets
innehåll, och de där framhållna svårigheterna, hvilka ställa sig
hindrande i vägen för sanningsidéns realisation. Värkligheten är
ock öfverströmmande rik på former och innehåll och bildar visst
icke någon uppslagen bok, hvari man blott har att läsa, utan är
tvärtom svårtydd som ett djupt mysterium. Äfven är vår
kunskapsapparat icke särdeles rikt utrustad med ursprungliga resurser
att tillägna sig värkligheten. Den kan erfara och den kan tänka
allehanda tankar med anledning af sina erfarenheter, det är nära nog
allt. Det är "die denkende Betrachtung der Gegenstände" (Hegel).
Men erfarenheten är hvarken ostörd af inflytelser, som kunna göra
den inexakt, ej häller mäktig att mer än till en viss grad behärska
sina föremål, liksom den ju icke häller är obegränsad. Ett labilt
styckevärk är den1. Och därför måste ock vår logiks förmåga
att reda sig inom det supplerande tankeområdet blifva betydligt
reducerad. Ty tänkandet normeras som vi veta, utom af sina egna
lagar, af den objektiva och subjektiva erfarenheten. Det rent
logiska tänkandet är i själfva värket mest en blott formell konst,
som endast i ringa grad mäktar utveckla några
realitetsbestämningar. Det är därför helt naturligt att vår kunskap skall vara
behäftad med betydande inskränkningar och brister. Man får
emellertid taga den som den är, men klargöra för sig hvad den icke är
lika väl som hvad den är. Och hvad den icke är betecknar
just en kunskapens gräns, därtill ett slags negativt komplement till
hela den föregående undersökningen.
Gäller det alltså att upptaga problemet om kunskapens
gränser till kort utredning må genast framhållas, att här endast vissa
abstrakta synpunkter, hvilka för öfrigt konstituera ett jämförelsevis
strängt system, komma att markeras; däremot kommer ingen bred
utläggning af det myckna, som låter sig upptäckas från dessa
synpunkter, att bifogas2.
Först är att närmare upplysa om, hvad som här förstås med
kunskapens gränser. Därmed menas hvarje sådan brist hos kunskapen,
hvilken utmärker någon dess principiella omotsvarighet mot kunskapens
begrepp eller kunskapsidén. Brist förutsätter vidare perfektibilitet och
ytterst en ideal norm, i förhållande till hvilken bristen framstår såsom
1 Jfr, förutom Mills b. 287 cit. arbete, Yolkelts Erfahrung und Denken, S. 391:
Die Arten und Ursprünge der Ungewisshet des Erkennens.
2 Det följande utgör egentligen en med vissa tillägg försedd föreläsning om
kunskapens gränser (hållen i Lund den 24 Febr. 1899).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
