Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kritisk afdelning: kunskapskritik - Kap. XXII. Om kunskapens gränser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
672
hållanden. Om man med bevis, i en viss mera omfattande
bemärkelse, förstår icke blott en sådan tankehärledning ur en eller flere
premisser, hvilken är i strängaste mening logiskt nödvändig, utan
ock en härledning ur ett antal tankemotiv, i kraft af hvilka (vi kunna
här säga) kunskapsviljan faktiskt upptager ett motsvarande
tankealternativ, så är det dock icke omöjligt att åstadkomma ett uppvisande
af tänkandets transscendenta giltighet. Argumentationen blir då
sammansatt af tankegångar sådana som dessa. Det är först och främst
orimligt att fordra, att den mänskliga kunskapen icke skall vara
ett mänskligt föreställningssätt. I egenskap af vår kunskap måste
den just vara genom och för oss. Visserligen skall kunskapen icke vara
ett blott subjektivitetsfenomen, utan därjemte objektivt giltig. Det
egentliga organet eller det intellektuella värktyget för denna
objektiva kunskap är tänkandet, och allt beror på, huruvida detta kan
för medvetandet aktueligöra sådana predikativa bestämningar,
hvilka mer eller mindre adekvat uttrycka det ifrågavarande
kunskapsföremålet. Nu är det faktiskt intet, som hindrar antagandet,
att vissa formella bestämningar, som tänkandet tillägger den
transscendenta värkligheten, äga objektiv giltighet. Tänkandet äger
naturligtvis intresse af en dylik objektivitet; i motsatt fall skulle
antagandet icke göras. Vidare får antagandet icke vara anfäktadt
af negativa instanser, som motsäga detsamma. Det intresse
kunskapsförmågan har att antaga den enda här öfverhufvud möjliga
instansfria formella kunskapen om det transscendenta härflyter ur
viljan till sanning eller att sanningsidén i åtminstone något hänseende
skall framstå som förvärkligad. Denna idé är af afgjordt positiv
innebörd, hvarför den genomgående och fulla agnosticismen skulle
bli liktydig med sanningens upphäfvande. Att denna transscendenta
formalkunskap icke upphäfves af några instanser är ock så mycket
vissare, som den fenomenella värkligheten själf i viss mån indirekt
verifierar densamma. Fenomen och väsen kunna omöjligen antagas
vara alltigenom disparata membra. Men under sådana förhållanden
blir fenomenet liksom en innehållsrik premiss, ur hvilken tänkandet
kan härleda bestämningar sådana som de förut (s. 652) angifna. Dessas
abstrakthet är ett ytterligare indicium på deras på gränsen till
otvif-velaktighet stående giltighet. Sammanfattar man dem i idén att
värkligheten bildar ett sammanhängande helt och en lagbunden
process, blir således denna idé tankebäraren af metafysikens
grundsanning. Ytterligt abstrakt är den senare visserligen, men icke desto
mindre så bärkraftig, att en allmän väiidsåsigt kan byggas på
den, och denna kan sedan utpräglas med tillhjälp af de empiriska
vetenskapernas innehåll. Likväl är den metafysiska grundsannin-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
