Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kritisk afdelning: kunskapskritik - Kap. XXII. Om kunskapens gränser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
673
gen icke höjd öfver allt hvad tvifvel heter. Äfven på denna
abstrakta punkt blir därför den mänskliga kunskapen problematisk. Endast
kunskapsviljan, drifven af nu antydda tankemotiv, kan besluta
sig för att upptaga och betrakta den som sann. Och för såvidt
behöfver metafysiken ej ur alla synpunkter mynna ut i icke-vetande,
utan kan anses resultera i ett system af formella kunskaper om
väsendet. Därigenom vinner ock den filosofiska
tankeuppfattningen den afslutning, som höjer den öfver ödet att alltigenom
framstå som ett blott fragment, hvilket ständigt, men förgäfves fordrar
att vidgas till ett sannskyldigt helt.
Detta om den mänskliga kunskapens gränser. Jag tror mig
i det föregående på ett bra nog fullständigt sätt hafva angifvit de
allmänna teoretiska synpunkter, som en utförlig framställning af
ämnet har att fasthålla.
Men dessa synpunkter äro, som sagdt, teoretiska. Det finnes
dock en högviktig praktisk komplementsynpunkt på saken. Denna
är sprungen ur det konkreta lefvande lifvet. Här inställer sig alltså
problemet om förhållandet mellan lära och lif. Detta företer i sin
ordning naturligtvis många olika undersynpunkter. Den bland
dessa, som vi i detta sammanhang vilja markera, har sin grund i den
omständigheten, att lifvet är rikare och uppburet af delvis andra
intressen än läran eller teorien. Under sådana förhållanden uppstår hvad
man kan beteckna såsom kunskapens gräns i förhållande till lifvet.
Jag har lemnat ett bidrag till detta gränsproblem i min skrift Lära
och lif (1904). Utredningen af detsamma leder utöfver den teoretiska
kunskapslärans sfär.
Denna teoretiska kunskap blir ur en synpunkt till sist
bestämbar som ett, dock ständigt perfektibelt erfarenhetsinbegrepp,
åter-fördt till ett system af kunskapsteoretiska grundförutsättningar
och intänkt i sitt sammanhang ej blott med dessa, utan äfven med
de, i lyckligt fall logiskt och metodologiskt oanfäktbara
specialhypoteser, hvilka bilda liksom föreningslänkarna mellan nämda
grundförutsättningar och erfarenhetens fakta. Men öfver teorien
står lifvet med sina nya och specifika kategorier,
lifskatego-rierna (s. 206—207). Den betydelsefullaste bland dessa är
tvifvelsutan den ändamålsbestämda värksamhetens (s. 610). Och af denna kan
visserligen kunskapen själf betraktas som en funktion, men
kunskapsviljan och lifsviljan i sin helhet sammanfalla ej. Den förra
vill ytterst den fullkomliga teorien, den senare det fullkomliga
lifvet. Den fullkomliga teorien vore den förvärkligade metafysiken.
Och det fullkomliga lifvet? — — —
Vannérus. Kunskapslära.
43
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
