Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Alkoholism — spritmissbruk leder till sinnessjukdom - Den kroniska alkoholismen - Modern alkoholistvård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
52 ALKOHOLISM
SPRITMISSBRUK LEDER TILL SINNESSJUKDOM
A LKOHOLISM. Man har numera kommit till den
uppfattningen att alkoholism är en sjukdom. Själva
alkoholruset i dess olika stadier är en akut förgiftning.
Alkoholsjukdomen eller den egentliga alkoholismen
utgörs av ett flertal olika sjukdomstyper, mellan vilka
gränsen är flytande.
Beträffande spritens inverkan under ruset, den
akuta alkoholförgiftningen, är man ense om att
alkoholen verkar förlamande på de högre
själsfunktio-nema. Omdöme och iakttagelse avtrubbas och
muskelrörelserna blir oroligare. Den alkoholförgiftade
förlorar småningom fullständigt all självkontroll, blir
ohejdat pratsam och skrävlande. De våldsamma
symtomen kulminerar slutligen, och det bråkiga agiterandet
ger vika för efterhand allt tydligare förlamningar.
Talet blir därvid otydligt och mera fåmält, den
förgiftades hållning slapp, benen orkar inte längre bära
kroppen, han raglar, faller omkull och blir liggande.
I vissa sällsynta fall kan t. o. m. döden inträffa i detta
stadium. Oftast vaknar dock den förgiftade efter några
timmar åter till medvetande. Han erfar nu de
höggradiga kroppsliga och själsliga obehag som brukar
betecknas med uttrycket »kopparslagare», dvs.
trötthet, huvudvärk, illamående, nedslagenhet, olust osv.
Den kroniska alkoholismen
Vissa människor kan under inflytandet av
personliga svårigheter, trötthet efter sjukdomar o. d. öka sin
förbrukning av alkoholhaltiga drycker för att genom
alkoholens bedövande inverkan försöka tillfälligt
komma ifrån sina bekymmer. En längre tids användning
av sådana drycker kan emellertid leda till att man blir
fullständigt beroende av dem. Ett tillstånd, där man
är beroende av ett gift, t. ex. morfin, kokain, alkohol,
och känner ett så starkt behov av det att man inte kan
undvara det, kallas för narkomani, och den kroniska
alkoholismen är en form härav.
Samtidigt som behovet av alkohol i dylika fall blir
allt starkare, utövar alkoholen en skadlig inverkan på
nervsystemet, som framför allt yttrar sig i så
småningom uppkommande förändringar i personligheten.
Dessa förändringar kan bli så stora, att de i
slutstadiet kräver vård på sinnessjukhus. De tidigaste
symtomen kan utgöras av kortvarig minnesförlust, sedan
uppträder ofta häftiga lynnesutbrott, abnorm
svartsjuka och slutligen försämrad tankeförmåga och ett
fortskridande moraliskt förfall. En amerikansk
undersökning av 2 ooo fall av kronisk alkoholism
utvisade, att dessa symtom i regel kommer i en viss följd.
Efter ett förstadium, som brukar vara mellan 6
månader och 2 år, kommer den sjuke in i ett skede, då han
icke kan kontrollera sin alkoholförbrukning, och
sjuk
domen utvecklar sig sedan enligt denna
undersökning i genomsnitt under 8—12 år till slutstadiet.
Alkoholbegäret kan också komma i perioder
(peri-odsupare), s. k. dipsomani. I vissa fall av alkoholism,
omkring io %, kan psykoser uppträda med
förvirrings-tillstånd och hallucinationer. Vid det tillstånd som
kallas delirium tremens får den sjuke ofta efter några
dygns tilltagande oro ett förvirringstillstånd, då han
hallucinerar, dvs. ser i syne, ofta alla möjliga slags
djur. En annan form av alkoholsjukdomen i dess
slutstadium är den s. k. Korsakow’s sjukdom. Den medför
en betydande nedsättning av minnet, i synnerhet för
händelser som nyligen inträffat. Ofta saknar den sjuke
all insikt om att han är sjuk; han har tvärtom en
okritisk känsla av lycka och framgång. Samtidigt med de
psykiska förändringarna förekommer ofta
känselrubbningar och förlamningar som följd av inflammation i
perifera nerver.
Kronisk alkoholism förekommer i de allra flesta
kulturländer i en sådan omfattning, att förebyggandet
och behandlingen därav är ett mycket betydelsefullt
problem för samhället.
Förutom vid alkoholnarkomani förekommer
missbruk av alkohol i stor utsträckning utan att ett
sjukligt begär efter alkohol förekommer. Dylikt missbruk
är särskilt vanligt hos s. k. psykopater, dvs. personer
med ett icke helt normalt psyke, infantila eller på
annat sätt psykiskt defekta individer, som ofta har
anpassningssvårigheter i samhället eller arbetet.
Ett långvarigt missbruk av alkohol kan också leda
till vissa leverförändringar, s. k. suparlever eller
le-vcrcirros, något som dock är relativt sällsynt för
närvarande i Sverige men som inte är ovanligt t. ex. i
Schweiz.
Modern alkoholistvård
Våra nuvarande kunskaper om alkoholismens
uppkomst har gjort det möjligt att effektivisera
alkoholistvården. Vid förebyggande och behandling av
alkoholmissbruk går man fram på tre huvudvägar, den
sociala, den psykologiska och den medicinska. Den
sociala behandlingen avser att påverka den
alkoholsjukes omgivning och försöka undanröja de svårigheter,
som där kan bidra till hans alkoholmissbruk.
Psykoterapin söker genom psykologiska metoder förändra
den alkoholsjukes inställning till missbruket. Den
medicinska behandlingen slutligen avser att förbättra
den sjukes kroppsliga hälsotillstånd bl. a. genom
vitamintillförsel, särskilt av B-vitamin, samt genom att
behandla sjukdomar, som kunnat på ett eller annat
sätt påverka alkoholmissbruket. En allmän förbättring
av den alkoholsjukes hälsa är av stor betydelse för
ett gott behandlingsresultat.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
