Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Aluminium — av naturen lätt — genom tekniken starkt - ”Silver ur lera” - Från kuriosum till nyttovara - En värdefull lättmetall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
66 ALUMINIUM __________________________________________________________________________
Genom att smälta samman (legera) aluminium med
magnesium kan man få ännu lättare metallegeringar.
kvicksilvret, men då andra forskare icke kunde
bekräfta hans resultat, vann hans upptäckt föga
beaktande. Tre år senare meddelade den tyske
kemisten Wöhler, att han genom reduktion med kalium
framställt spår av den nya metallen. I Frankrike
upptog Sainte-Claire Deville försök i större skala
och fick med understöd av kejsar Napoleon III
småningom en fabriksmässig tillverkning till stånd. Han
ersatte kalium som reduktionsmedel med den
billigare metallen natrium, men aluminium betingade
dock till en början ett så högt pris — 4 000 kr per kg
— att metallen räknades i klass med guld och silver.
På världsutställningen i Paris 1855 väckte en
monter, som var placerad bredvid kronjuvelerna och bar
etiketten »Silver ur lera», en oerhörd uppmärksamhet.
Den innehöll en tacka och några föremål av
aluminium, bl. a. en för kejsarens lille son avsedd skramla.
Kejsaren beställde några tallrikar, gafflar och skedar
av den dyrbara metallen, men dessa fick endast
användas av högtstående personer vid galamåltider,
medan övriga gäster fick nöja sig med guldtallrikar.
Småningom kunde priset sänkas till ca 300 kr per kg 1860
och 100 kr 1865, men produktionen rörde sig dock
endast om några ton per år. Deville utförde även
banbrytande försök att med elektrisk likström sönderdela
smält aluminiumklorid i aluminium och klor, ett
förfaringssätt som kallas smältelektrolys. Så länge man
endast hade galvaniska element som strömkälla,
lönade sig dock icke en sådan metod. Aluminiumklorid
var ej heller lämplig som utgångsmaterial, bl. a. på
grund av sin flyktighet och benägenhet att taga upp
vatten.
Från kuriosum till nyttovara
Först på 1880-talet, sedan man efter uppfinningen
av dynamomaskinen kunde erhålla elenergi till lågt
pris, fanns förutsättningar för en storindustriell
tillverkning av aluminium genom smältelektrolys. Efter ett
energiskt arbete löstes detta problem på ett elegant sätt
1886 av två unga forskare, fransmannen Héroult och
amerikanen Hall, egendomligt nog samtidigt och på
praktiskt taget samma sätt men helt oberoende av
varandra. Deras metod, som i princip fortfarande används,
grundar sig på smältelektrolys av aluminiumoxid, AI2O3,
löst i smält natriumaluminiumfluorid, vanligen kallad
kryolit. Elektrolysen sker vid ca 950° i stora ugnar,
isolerade med eldfast tegel och infodrade med
kolmassa. Härvid sönderdelas oxiden i aluminium och syre
men icke den beständigare fluoriden. För att få ren
metall fordras mycket ren aluminiumoxid. Denna
ut
vinns vanligen ur mineralet bauxit. I Sverige finns ej
bauxit men däremot ett annat aluminiummineral,
an-dalusit, som dock är orenare och därför dyrare att
bearbeta. Kryolit brytes huvudsakligen på Grönland och
måste likaledes renas omsorgsfullt.
Redan 1890 hade produktionen av aluminium stigit
till 150 ton och priset sjunkit till 2 kr per kg. Vid
sekelskiftet var tillverkningen 7 300 ton och priset 2: 50
kr. Produktionen har sedan fortsatt att öka och steg
under andra världskriget till 2 000 000 ton. 1948 hade
produktionen sjunkit till 1 100 000 ton och 1951 var
den 1 590 000 ton.
I Sverige framställs aluminium sedan år 1934 vid
Månsbo (Avesta) och sedan år 1942 vid
Kubikenborg (Sundsvall). Under världskriget, då bauxit ej
kunde importeras, använde man i Sverige andalusit
som utgångsmaterial.
En värdefull lättmetall
Vad produktionens storlek beträffar har aluminium
distanserat de flesta andra metaller med undantag
för jämet och tävlar nu med koppar om andra
platsen. Till denna rangställning har metallen med
teknikens hjälp nått tack vare sina värdefulla egenskaper.
»Av naturen lätt — genom tekniken starkt» är ett
slagord, som i få ord karakteriserar aluminiums
viktigaste egenskaper. Dess specifika vikt är endast 2,7
mot 7,9 för järn. I ren form är metallen mjuk och
har dålig hållfasthet, men genom små tillsatser och
lämplig behandling kan man bibringa den en hårdhet
och styrka som tävlar med stålets. Vad ett sådant lätt
och samtidigt starkt konstruktionsmaterial betyder för
att nedbringa dödvikten hos flygplan, motorfordon,
järnvägsmateriel och båtar, säger sig självt.
Genom luftens inverkan överdras aluminium på
ytan med en tunn, genomskinlig oxidhinna, som
skyddar den mot fortsatt angrepp av luften liksom mot
angrepp av många syror och salter. Aluminium har
därför fått stor användning till behållare inom kemisk
och annan industri. Det bör emellertid observeras, att
Grundämnenas fördelning
i den fasta jordskorpan (till
ca 16 km djup), havet och
atmosfären. Av de
värdefulla tunga metallerna med
täthet större än 5
förekommer endast järn i större
mängd. Den smala sektorn
utan namn omfattar alla
övriga i cirkeln ej angivna
grundämnen.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
