Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Astronomi — stjärnhimlens under - Himlavalvets bilderbok - Den astronomiska världsbilden i forna tider
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
___________________________________________________________________ ASTRONOMI I 81
I alla tider har människan stått undrande inför stjärnhimlens mysterium. I vår tid är det inte ovanligt, att man hoppas förr
eller senare kunna resa ut i världsrymden och hälsa på hos främmande bebodda världar.
På bilden skådar det unga paret upp emot stjärnhimlens vackraste fält, stjärnbilden Orion med omgivningar, som i
vinterkvällen syns över södra horisonten. Betelgeuze, Rigel och Bellatrix är Orions starkaste stjärnor. Där ser vi dessutom tre i rad
liggande stjärnor, Orions bälte (»De tre vise männen»). En genom dem utdragen linje nedåt kommer i närheten av Sirius,
himlens ljusstarkaste stjärna, som tillhör stjärnbilden Stora Hunden. Ovanför t. h. om Orion ligger stjärnbilden Oxen med
huvudstjärnan Aldebaran.
Stjärnorna kan omöjligen vara bebodda världar. De är nämligen solar, glödande gasklot, liksom vår sol. Men det är mycket
sannolikt att många av de oräkneliga stjärnorna liksom solen omkretsas av planeter, kanske t. o. m. bebodda planeter. Den olösta
frågan kan dock inte gärna klarläggas genom en turistresa till dessa planeter. Avståndet till Betelgeuze är 270 ljusår, till Rigel
ungefär dubbelt. Till Sirius, en av de närmaste stjärnorna, är det ca 9 ljusår. Även med ljusets hastighet skulle alltså en
semestertripp tur och retur till Sirius ta 18 år.
dad av Perseus, en ung och djärv konungason, som
ilade till undsättning på den bevingade hästen Pegasus.
Den astronomiska världsbilden i forna tider
Homeros’ världsbild har blivit liknad vid »tallriken
under glaskupan». Han föreställde sig jorden som en
platt skiva. Världshavet svallar runt världen och
bildar horisonten eller synkretsen. Däröver välver sig
himlens tak. Grekland ligger mitt på jordskivan, och i
dennas medelpunkt har oraklet i Delfi sitt tempel.
Även de gamla kineserna trodde sig bo i »Mittens rike».
En första frigörelse från denna synvilla bestod däri, att
himlen tänktes fortsätta även under jorden, vilken
vilade som en skiva i himmelsklotets mitt. Ett nytt
framsteg gjordes av Aristoteles, Alexander den stores
berömde lärare (384—322 f. Kr.). Hans världsbild
utformades ytterligare och nedtecknades omkr. 130 e. Kr.
av den store astronomen Ptoleme’us i en bok,
Alma-gest, som sedan i bortåt halvtannat årtusende, ända
fram till medeltidens slut, förblev ett slags
astronomisk bibel, som till både muhammedaner och kristna
sade det avgörande ordet i frågor rörande
naturföreteelserna. Dess grundläggande satser var följande:
Jorden är ett klot. Jorden vilar orörlig i världens mitt.
Jorden och rummet mellan jorden och månen, den
s. k. sublunariska (under månen befintliga) världen,
är fulla av förändringar och förgängelse. Här är
allting sammansatt av de fyra elementen jord, vatten,
luft och eld. (Jämför en av Karlfeldts sista dikter,
Sub luna.) Solen, månen och de fem kända planeterna
ansågs fästade vid genomskinliga klotskal, sfärer, en
för varje himlakropp, och på den yttersta, den
åttonde, hade fixstjärnorna sina fästen. Sfärernas
regelbundna rörelser kring jorden som medelpunkt antogs
framkalla en underbar musik, sfärernas harmoni, som
dock var ohörbar för mänskliga öron. Detta
världs-system kallas ibland det ptolemeiska efter Ptolemeus,
ibland också det geocentriska, därför att jorden (av
grek, ge, jord) ansågs vara världens centrum.
Ptolemeus’ förklaring till planeternas skenbara rörelser på
himlen var mycket invecklad. I allmänhet rör sig en
planet under året från väster till öster (motsols); men
vissa tider har den en tillbakagående rörelse och
beskriver en slingrande kurva. Dessa öglor eller krökar
antogs uppkomma på så sätt, att planeten visserligen
själv rörde sig i en cirkel, men denna cirkels centrum
låg ej stilla utan rörde sig på en annan cirkel,
innanför vilken jorden var belägen.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
