Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Astronomi — stjärnhimlens under - Solen världens medelpunkt - Vad den första kikaren avslöjade - Isaac Newtons snille upplyser mörkret - Kometerna hade ”en vild och orätt gång på himlen”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
182 astronomi_____________________________________
Solen världens medelpunkt
Den man som förebådade en ny tid inom
astronomin var Koper’nikus, död 1543. »Det är inte jorden
utan solen som är världens medelpunkt», förkunnade
han. Kring solen kretsar jorden och de övriga
planeterna. Deras rörelser kunde nu på ett enkelt sätt
beskrivas. Så t. ex. får planetbanornas slingor en osökt
förklaring, när man tar hänsyn till att jorden, från
vilken iakttagelserna görs, själv rör sig kring solen.
Världen förblev dock i hans ögon ändlig, även om det
var ofattbart långt till den yttersta sfären. Giordano
Bruno slog hål på det skal varmed fixstjärnornas
valv synes omsluta jorden. För honom existerar intet
stjärnevalv. Alltsammans är bottenlös rymd med
ständigt nya klot. Världen är ej ändlig utan oändlig. Vårt
solsystem är endast ett bland otaliga andra, jorden
ett obetydligt stoftgrand i en oändlighet av världar.
Den romerska kyrkan, som i honom — liksom i
Ko-pernikus — såg en falsk vägvisare, brände honom på
bål i Rom 1600. Askan kastades i Tibern, för att varje
spår av kättaren skulle utplånas. Även i Sverige
förklarades så sent som 1679 en avhandling som
kät-tersk, därför att dess författare uttalat sig till förmån
för det kopernikanska systemet. De akademiska
fäderna, som sammanträdde i själva domkyrkan i
Uppsala, beslöt att avhandlingen skulle indragas.
Vad den första kikaren avslöjade
Året 1610 är ett minnesvärt år i mänsklighetens
historia. Då riktades för första gången en kikare mot
stjärnhimlen. Dess konstruktör, den italienske
fysikern Galileo Galile’i, gjorde därvid märkliga
upptäckter. Vintergatan, en dittills olöst gåta, enligt de
gamla mexikanerna »den mångfärgade regnbågens
lilla vita syster», syntes genom kikaren som otaliga
svärmar av ljussvaga stjärnor. Solen, som ansetts
ligga i det evigas och oföränderligas värld, företedde
fläckar, vilka dessutom rörde på sig. »Det är
bländ-verk och synvillor!» genmälte kyrkans män.
»Felaktigheter i kikarens glas eller hos ögonen», påstod en
av dem som flera gånger läst igenom sin Aristoteles
utan att där ha sett några fläckar omtalade.
Med Galilei som den stora förgrundsgestalten bröt
en ny tid in. Han lät naturen själv ge svaret på sina
frågor. Iakttagelser och experiment, matematiskt
behandlade, blev de nya kunskapskällorna.
Isaac Newtons snille upplyser mörkret
Sina mest lysande triumfer firade denna
vetenskapliga metod i Isaac Newton [njoztnj, en av alla tiders
största naturforskare, död 1727. På en stenplatta över
hans grav i Westminster Abbey, Englands Panteon,
står inristade orden: »Naturen och naturens krafter
lågo dolda i mörker. Då sade Gud: varde ljus! och
Newton skapades.»
Newton upptäckte bl. a. att det som vi kallar
tyngd
kraft — den dragning som jorden utövar på ett äpple,
en sten, en gevärskula — är en yttring av den kraft,
den s. k. allmänna gravitationen, som alla föremål i
universum utövar på varandra med en styrka som
minskas med ökat avstånd mellan kropparna. Det är
denna kraft som håller månen kvar i dess krökta bana
kring jorden och som hindrar den från att fortsätta
rakt fram, bort i rymden. Genom sin väldiga massas
dragningskraft är det solen — 330 000 jordklot skulle
behövas för att »väga upp» den — som tvingar jorden
och de övriga planeterna till en oavbruten ringdans
kring vårt solsystems värme- och ljusalstrande centrum.
Vid den matematiska behandlingen av Tycho
Brahes ytterst noggranna iakttagelser av planeten
Mars’ rörelse hade Kepler (död 1630) upptäckt några
mycket märkliga lagar. Bl. a. hade han funnit, att
planeterna rör sig, ej — som man dittills antagit — i
cirklar utan i ovala kroklinjer, ellipser. Newton kunde
matematiskt besvara frågan varför de har denna form.
Det är en nödvändig följd av den allmänna
tyngdlagen.
Den nyckfullhet som förut ansågs känneteckna
många av de celesta fenomenen försvann inför
Newtons blickar och avlöstes av en enkel lagbundenhet.
»Såsom genom ett trolleri förklarade han alla de svåra
gåtor som mänsklighetens visaste män förgäves
grubblat på i nära två tusen år och gav samtidigt en
begriplig uppfattning av hela universum.»
Kometerna hade ”en vild och orätt
gång på himlen”
Om kometerna heter det i en medeltida krönika, att
de hade »en vild och orätt gång på himlen». Oväntat
dök de upp och försvann ofta lika plötsligt. Vid sin
vandring över himlavalvet följde de endast sällan
planeternas stråkvägar, zodia’ken, utan korsade himlen
i oförutsedda riktningar under hastiga och
oregelbundna förändringar. Den uppjagade och
skräckfyllda människpfantasin såg i deras framträdande
hemska förebud till hunger, pest, jordbävningar, krig,
konungars död och världsväldens fall.
Sedan Newtons tid vet man, att kometerna tillhör
vårt solsystem, att de lyder samma lagar som
planeterna, att de rör sig i ytterst långsträckta banor kring
solen (se Kometer) och att de är synliga endast under
den korta tidrymd de befinner sig i solens närhet.
Genom iakttagelser av deras lägen på himlen under
denna tid är det möjligt att beräkna hela deras bana
och omloppstid och därmed också att förutsäga
tidpunkten för deras återkomst.
Även i fråga om kometer som uppträtt i forna
dagar och över vilka anteckningar bevarats om deras
tider och orter på himlen har beräkningarna visat, att
det i flera fall varit en och samma komet, som
återvänt till solens grannskap med bestämda mellantider.
Sådana kometer kallas periodiska. Den kanske märk-
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
