Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ateism — »fritänkeriets» historia - Ateister bland hedningarna - Religionen och förnuftet - »Människan skapade gudarna» - »Opium för folket»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ATEISM I 9 I
»FRITÄNKERIETS» HISTORIA
ATEISM kallas ett flertal sinsemellan olikartade
riktningar och åskådningar som alla har det
gemensamt, att de förnekar tillvaron av en personlig gud.
Själva beteckningen kommer av grekiskans a theos’,
utan gud. En åskådning som varken förnekar eller
bejakar gudstron utan anser att det är omöjligt att
veta något om övernaturliga ting, kallas agnosticism
(av grek, a gno’sis, utan insikt).
Ateister bland hedningarna
Den ateistiska livsinställningen kan spåras långt
tillbaka i tiden. Den är ingalunda begränsad till
kristendomen. Redan i antiken framfördes från
filosofiskt håll kritik mot den grekiska gudaläran, t. ex.
från Xenofanes (omkr. 500 f. Kr.), sofisten
Protago-ras (omkr. 450 f. Kr.) och dennes samtida, Sokrates,
vilken t. o. m. dömdes till döden för sin påstådda
gudlöshet. Även praktisk opposition mot gudarna
förekom. Mest känt är Alkibiades’ dåd mot
Hermes-stoderna i Aten. I Norden fanns under den förkristna
tiden några som mera trodde på »sin egen makt och
styrka» än på gudarna och som bar tillnamnet »den
gudlöse».
Gränsdragningen mellan ateism och religion är
egendomligt nog flytande, enär den ateistiska
inställningen kan härröra från motiv som ytterst måste
sägas höra hemma i den religiösa livssfären. Om
ateism bestämmes som gudsförnekande, faller
buddhis-men in under de ateistiska rörelserna, eftersom
Buddha konsekvent förnekade tillvaron av gudar (se
Buddhism).
Religionen och förnuftet
Den moderna västerländska ateismen har sin
upprinnelse i de radikala rörelser, som uppkom under
1600- och 1700-talen. Som upphov till de mer
konsekventa ateistiska åskådningarna kan man nämna
de-ismen, en engelsk filosofi, som ville skapa en
»naturlig» religion i motsats till den kristna
uppenbarelsereligionen. Dess mest kända namn är Th. Hobbes,
John Locke och David Hume. Större betydelse fick
1700-talets franska upplysningsfilosofi, där den
engelska deismen betydligt radikaliserades av Voltaire
och hans samtida. De fick på 1800-talet en
efterföljare i Auguste Comte, upphovsman till den teoretiskt
intressanta men praktiskt mindre betydelsefulla
po-sitivismen. Enligt denna sociologiska lära
genomlöper mänskligheten tre utvecklingsstadier, det
teologiska, det metafysiska och det positiva stadiet. Det
senaste stadiet, som tillhör framtiden, skulle enligt
Comte innebära att religionen ersattes med dyrkan av
mänskligheten.
»Människan skapade gudarna»
Den största praktiska betydelsen har den form av
ateism, där de filosofiska och de politiska intressena
gått hand i hand. Den ur den Hegelska vänstern
fram-gångne tyske filosofen Ludwig Feuerbach utvecklade
i sitt huvudarbete Das Wesen des Christenthums
(1841) den religionsteori, som sedan blev den
bestämmande för den kommunistiska livsåskådningen.
»Min första tanke var Gud, min andra förnuftet, min
tredje och sista människan», skrev Feuerbach om sin
egen andliga utveckling.
Enligt Feuerbach är all religion en mänsklig
uppfinning. Mot den bibliska satsen, att Gud skapade
människan, satte han den att människorna skapat
gudarna. Alla gudar vore fantasiprodukter av den
mänskliga inbillningen (»illusionsteorin»).
Religionens uppkomst sökte Feuerbach psykologiskt
förklara som en följd av fruktansinställningen. När
människan var rädd, t. ex. vid ett åskväder, var det lätt
för henne att tro, att någon okänd, fruktansvärd makt
hade framkallat åskan. Med vetenskaplig, saklig
upplysning om de faktiska naturförhållandena och
orsakssammanhangen borde religionen försvinna av sig
själv, ansåg Feuerbach.
»Opium för folket»
Feuerbachs teorier upptogs av Karl Marx och Fr.
Engels, vilka ytterligare utvecklade Feuerbachs
tankar i konsekvent materialistisk riktning. Religionen
var för dessa kommunismens upphovsmän ett
instrument i de maktägandes händer för att hålla folket
nere i materiellt och andligt förtryck. De hävdade att
man i religionens namn skapade en kompenserande
illusionsvärld för de fattiga, vilka med hoppet om en
kommande hinsides belöning läte sig nöja med sina
torftiga jordiska villkor. Så uppfattad kom religionen
att framställas som ett »opium för folket».
En annan form av ateismen, som spelar en stor roll
i idédebatten, är den s. k. profanhumanismen, inom
vilken man vill söka lösa livsåskådningsproblemen
rent profant, dvs. utan varje religiös motivering. En
god sammanfattning av alla argument för och emot
i den aktuella debatten om de religiösa problemen ges
i S. Arvidson och T. Bohlin, Kristendomen, mot —
för (1946). Från filosofisk utgångspunkt har särskilt
Ingemar Hedenius intagit en starkt
kristendomskri-tisk attityd.
Det ligger i religionens natur att man aldrig
vetenskapligt kan komma till rätta med frågan om dess
sanning. Gud är föremål för tro, ej för vetande. De
filosofiska eller vetenskapliga argumenten för eller
emot tron berör därför inte religionens eget väsen.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
