Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Atlantpakten — för västerlandets försvar - Atlantpaktens stadgar - Tysklandsfrågan och europaarmén - Sovjetrysk reaktion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
200 ATLANTPAKTEN
FÖR VÄSTERLANDETS FÖRSVAR
Atlantpakten. I förtröstan på den sovjetryska
samarbetsviljans varaktighet påbörjade västmakterna
omedelbart efter andra världskrigets slut en
upplösning av den väldiga militärapparat, med vilken de
hade besegrat Hitler. Det dröjde emellertid inte länge
förrän illusionerna grusades. Sovjetunionen, som
vägrade nedrusta i samma omfattning, sökte i stället
utnyttja den allmänna fredsstämningen för ett
utvidgande av sitt maktområde. Efter en viss tveksamhet
kom västmakternas reaktion. I april 1949
undertecknades i Washington ett militärt avtal om gemensami
försvar vid angrepp, som erhöll namnet North
Atlantic Pact, Atlantpakten. Förenta Staterna, Canada,
Storbritannien, Frankrike, Nederländerna, Belgien,
Luxemburg, Island, Norge, Danmark, Italien och
Portugal var från början anslutna till pakten, Turkiet
och Grekland upptogs 1952. På grund av sin
traditionella neutralitetspolitik avböjde både Sverige och
Schweiz medlemskap.
Atlantpaktens stadgar
Enligt Atlantpaktens stadgar skall varje angrepp
mot någon av paktstaterna uppfattas som ett angrepp
mot alla, och alla medlemmar är förpliktade att bistå
den angripna staten för att trygga den allmänna
säkerheten. Giltighetens område är begränsat till
Nordamerika, Europa och en del av Nordafrika. Vid
angrepp på en stats territorier utanför det nämnda
området förordnas rådplägningar paktstaterna emellan.
Pakten gäller under 20 år och avtalet förpliktar alla
anslutna stater att respektera FN:s stadgar och att
trygga demokrati och frihet inom sina respektive
gränser.
För att samordna alla gemensamma åtgärder
upprättades ett permanent råd, som består av
paktstaternas utrikesministrar. På atlantpaktrådets första
sammanträde i Washington i september 1949 insattes
dessutom en försvarskommitté, en militärkommitté
för försvarets planläggande, en permanent
koordi-nationskommission och regionala planläggningsutskott
för Nordeuropa, Västeuropa, Sydeuropa,
Nordamerika och för nordatlantiska havet. Det gemensamma
löpande organisationsarbetet handhas av en
generalsekreterare.
1951 utnämndes en del militärer till befälhavare
på paktområdets olika avsnitt. McCormick blev t. ex.
överbefälhavare på Atlanten. Eisenhower var från
1951 till presidentvalet 1952 överbefälhavare för
paktstyrkorna i Europa, på vilken post han
efterträddes av general Ridgway, som i sin tur har avlösts av
general Gruenther.
Paktens huvudsakliga syftemål var att samordna
de olika paktstaternas försvarsmakt och genomföra
en gemensam upprustning. Trots Förenta staternas
finansiella bistånd visade sig dock upprustningen
vara ett svårbemästrat problem på grund av det
trängda ekonomiska läget i de flesta europeiska
länderna. Först efter Koreakrigets utbrott 1950
ochEisen-howers tillträde som befälhavare för europastyrkorna
1951 tog upprustningsarbetet någon större fart.
Tysklandsfrågan och europaarmén
Vid sidan om den ekonomiska frågan hade
atlantpaktrådet på sina möten i Bryssel, New York, Ottawa
och Lissabon en rad andra svårigheter att bemästra.
Utnämningarna av regionala militära chefer eller
frågan om baser i t. ex. Norge och Danmark väckte en
del irritation. Tysklandsfrågan har dock varit det
mest invecklade problemet. Det stod från början klart
att Västeuropas försvarsmakt utan västtyska
stridskrafter skulle förbli otillräcklig. Västtyska
förbunds-statens direkta upptagande i atlantpaktsrådet mötte
dock motstånd, framför allt från Frankrikes sida.
Såsom lösning har föreslagits en europaarmé, som
även skall omfatta västtyska militärformationer,
under ett gemensamt europeiskt kommando, ett förslag
som fått Förenta staternas och framför allt president
Eisenhowers stöd. Schuman i Frankrike och
Aden-auer i Tyskland har gjort stora ansträngningar för
att förverkliga denna plan. Än så länge har dock
europaarmén inte kommit till stånd, då utom
kommunisterna även Frankrikes högerriktningar och
Västtysklands socialdemokrater fortfarande
opponerar sig mot förslaget.
Sovjetrysk reaktion
Det var inte oväntat att Sovjetunionen skulle
försöka misstänkliggöra Atlantpakten som ett
aggres-sionshot, fastän förebråelsen onekligen verkar
omotiverad om man jämför Västeuropas blygsamma
för-svarsanordningar med Sovjetunionens många
strids-klara divisioner. Det är likaledes naturligt att
Sovjetunionen försökt utnyttja alla irritationer och
spänningar paktstaterna emellan för att utvidga
motsättningarna och hindra en effektiv lösning av
europa-arméns problem. Moskvas nya fredstoner efter
Sta-lins död 1953 främjade också utan tvivel
stämningarna av tveksamhet och opposition inom många
at-lantpaktsländer, och än så länge vet man inte hur
förhållandena kommer att utveckla sig. Men redan nu
har den med Atlantpakten framkomna försvarsviljan
bidragit till en mera återhållsam politik från
Sovjetunionens sida och därmed främjat paktens
ursprungliga syften.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
