Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Atmosfären — lufthavet - »Naturens avsky för tomrum» - Torricellis försök ledde till upptäckten av lufttrycket - Pascals experiment - Guericke visar de magdeburgska halvkloten för den tyska riksdagen 1654
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
__________________________________________________________________ ATMOSFÄREN 201
LUFTHAVET
Atmosfären. Det osynliga lufthav på vars
botten vi lever sträcker sig långt ut i rymden. Med
säkerhet kan sägas, att luft, om ock ytterst förtunnad,
måste finnas på många tiotal mils höjd. Sålunda har
stjärnfall visat sig på mer än 40 mils höjd. Dessa
uppkommer, när meteorer, större eller mindre stenar,
oftast små stoftkorn, utifrån världsrymden med en
fart väsentligt större än ljudets intränger i atmosfären
och genom friktionen mot luften blir glödande.
Norrsken, som antages uppstå, när elektriskt laddade
små-partiklar, emanerande från solen, intränger i
atmosfären, kan enligt i Norge gjorda mätningar förekomma
på mer än 80 mils höjd.
»Naturens avsky för tomrum»
Att luften utövar ett tryck och att detta tryck har
en bestämd storlek, upptäcktes för omkr. 300 år
sedan. I Florens hade man 1640 gjort en
pumpanordning, vars pumprör var ovanligt långt, längre än 10
meter, den största höjd till vilken vatten dittills
kunnat sugas upp. Det visade sig emellertid omöjligt att
få något vatten ur den. Ända dittills hade man i
enlighet med den grekiske filosofen Aristoteles trott, att
vattnet steg upp i pumpröret, därför att naturen hade
»avsky för tomrum» (hor’ror va’cui). När luften i
röret sögs bort, måste därför, menade man, vatten
tränga in och fylla luftens plats. Misslyckandet med
den florentinska pumpen förklarades till en början
så, att naturens skräck för tomrum tydligen hade en
gräns. Italienaren Torricelli [-tjel’i], lärjunge till den
store fysikern Galilei, upptäckte snart den verkliga
orsaken. Vid sina försök använde han kvicksilver i
stället för vatten. Då det förra ämnet är nära 14
gånger tyngre än vatten, så borde, resonerade han,
kvicksilver lyftas till endast omkr. en fjortondel av
10 m. Det vore därför bekvämare att utföra försök
med kvicksilver än med vatten.
Torricellis försök ledde till upptäckten
av lufttrycket
Torricelli fyllde med kvicksilver ett omkr. 80 cm
långt glasrör, tillsmält i ena änden, satte fingret för
den öppna änden och sänkte ned den i en skål med
kvicksilver. Då fingret borttogs, sjönk
kvicksilverpelaren i röret ett stycke, dess längd blev omkr. 76 cm.
Överst i röret hade bildats ett tomrum.
Torricelli fann snart, att kvicksilverpelarens längd
och därmed också tomrummets storlek ibland
ändrades från dag till dag, ja, t. o. m. från timme till
timme. Av sina iakttagelser fördes han till den
slutsatsen, att dessa ändringar vore att tillskriva — ej
några nyckfulla växlingar i naturens skräck för
tom
rummet utan — luftens tryck. Att kvicksilvret i röret
ej faller ned, måste bero på att luften, som vilar på
vätskeytan i skålen, utövar ett tryck på denna och att
kvicksilvret genom detta tryck kvarhålles i röret. En
ändring i trycket medför en ändring i
kvicksilverpelarens längd.
Pascals experiment
Uppe på ett högt berg borde i så fall
kvicksilverpelarens längd vara mindre än vid bergets fot, enär det
här är en mindre del av atmosfären som kan utöva
sitt tryck. Så tänkte Pascal’, en snillrik fransk filosof
och matematiker. I ett brev till sin svåger, Périer, som
bodde nära foten av det omkr. 1 000 m höga berget
Puy-de-Dome i Auvergne, ber han denne att
»upprepade gånger under en dag och i samma rör och med
samma kvicksilver» göra mätningar dels vid foten,
dels på toppen. Périer utförde försöken (sept. 1648),
och i en berömd redogörelse skriver han bl. a. till
Pascal: »Detta (dvs. att kvicksilverpelaren var lägre,
nära 1 dm på toppen) fyllde oss alla med undran och
förvåning och överraskade oss till den grad, att vi
upprepade försöken ytterligare fem gånger med
största omsorg på olika ställen av toppen för att övertyga
oss om riktigheten. Vi gjorde detta såväl under tak i
ett litet kapell, vilket befinner sig därstädes, som
under fri himmel, såväl i blåst och klart väder som under
en regnskur.»
Torricellis rör, barometern (se nedan), är även i
våra dagar ett viktigt hjälpmedel för att påvisa
ändringar i atmosfärens tillstånd och med ledning av
dessa förutsäga väderleken.
Guericke visar de magdeburgska halvkloten
för den tyska riksdagen 1654
Hur avsevärda lufttryckets verkningar i själva
verket är, visades genom sinnrika försök av
borgmästaren i Magdeburg Otto von Guericke [ge’-]. Inför
den församlade riksdagen i Regensburg 1654, i
närvaro av kejsaren och de tyska riksfurstarna, utförde
han bl. a. ett försök med två ihåliga halvklot av
koppar, nära /j m i genomskärning. Dessa hopsattes
lufttätt till ett klot, ur vilket luft sedan avlägsnades
medelst en pump, som Guericke själv konstruerat.
Till åskådarnas oerhörda förvåning kunde de båda
halvorna ej längre åtskiljas. Lufttrycket pressade dem
samman med så stor kraft, att de först kunde slitas
isär, när åtta hästar, förspända varje halva, drog av
alla krafter. En våldsam knall hördes, då den
omgivande luften rusade till och fyllde tomrummet. En
dylik, av v. Guericke konstruerad luftpump, finns i
fysiska institutionen i Lund.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
