Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Atterbom, Per Daniel Amadeus — Lycksalighetens ö och dess skapare - Fosforisternas fanbärare - Lycksalighetens ö - Lyrik och litteraturhistoria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
224 ATTERBOM
LYCKSALIGHETENS Ö OCH DESS SKAPARE
Ätterbom,Per Daniel Amadeus (1790-1855).
Medan Napoleon samlade sina härar för att låta dem
svepa över Europa som den stora franska
revolutionens svallvågor, skedde i Tyskland en andlig
revolution vars betydelse för den västerländska kulturen
knappast var mindre. Det var romantiken, som bröt
igenom med full kraft under åren kring sekelskiftet
och snart visade sig lika
segerrik som de franska arméerna,
med den skillnaden att den
behöll sina erövringar betydligt
längre. I Sverige var marken
visserligen förberedd, men den
stora omsvängningen kom
omkring 1810, och den som redan
från början stod för ledningen
var den då endast 20-årige
At-terbom.
Fosforisternas fanbärare
Sällan har en litterär
revolution genomförts med en
sådan ungdomlig entusiasm. Bäst
kommer den kanske till
uttryck i den prolog varmed
At-terbom inledde Phosphoros
(1810), den brandröda
tidskrift som blev de
himlastor-mande upprorsmännens
ge-nombrottsorgan och gav dem
namnet fosforister. Man behöver bara läsa den första
strofen för att förstå vilka betänkligheter den gamla
smakens män skulle känna inför denna förmätna
segervisshet och dessa hopade brott mot vedertagen
grammatik och logik:
De nattliga zoner
bepurpras av glans.
Ren vakna i dans
de eviga toner.
Ur himmelens öknar
bland sjunkande töcknar
P. D. A. Atterbom. Efter litografi.
går Fosforos fram;
och skogarna glimma
och rosorna strimma
och stjärnorna simma
i klingande vågen som
glittrande damm
Den unge skalden tyckte om att utmana, och med
det trotsiga övermod som höves en kämpe skrädde
han inte orden: »Förgäves medelmåttans hy dra
väser.» En kämpe var han, och det förblev han så länge
han levde, även om det många gånger var påkostande
nog för hans nervösa och överkänsliga natur.
Lycksalighetens ö
Sina inre och yttre strider har Atterbom skildrat i
förklädd form i sitt största poetiska verk,
sagospelet Lycksalighetens ö (1824—27). Det bygger på en
gammal folksaga av keltiskt ursprung. Kung Astolf
blir av vindarna förd från sitt isbjörnsrike i
Nordpolens grannskap till drottning Felicias ö, skönhetens
och njutningarnas sydländska paradis. Trehundra år
stannar han där, men sedan drivs han av pliktkänsla
att återvända till sitt land, som han finner i händerna
på eländiga politiker. Då han står maktlös inför deras
lumpenhet vill han återvända
till Felicia, men nu kräver
Tiden ut sin rätt och Astolf måste
dela tingens förgängliga lott.
Hans lik föres till den
otröst-liga Felicia, men stjärnornas
slutkör förkunnar att målet
inte är lycksalighet utan
salighet. Diktens stora rikedom gör
att den kan tolkas på en mängd
olika sätt. Den rymmer utsökt
lyrik och bitter självrannsakan,
men också ett myller av
tankar och spekulationer, häftiga
utfall mot samtiden och
framför allt en genomförd tolkning
av poesins väsen och historia.
Atterbom uppfattade dikten
som den enda sanna
verkligheten. Därav följde dels att han
av sina motståndare blev
beskylld för självupptagenhet och
bristande sinne för politik, två
ting som är rätt naturliga för en poet, dels att han
blev en av våra mest äkta lyriker och vår förste
verklige litteraturhistoriker.
Lyrik och litteraturhistoria
Atterboms lyrik var djupt påverkad av de
filosofiska spekulationer som hans tyska läromästare hade
inspirerat honom till. Schellings lära om naturen som
andens teckenspråk ligger ursprungligen till grund
för Blommorna, en lång diktsvit som det tog
Atterbom mer än två decennier att fullborda. Här kan
man följa hans utveckling från ungdomens högspända
ensamhetskänsla till mannaårens sociala
engagemang. Medan han i Rosen och Liljan förebådar den
stagnelianska njutningsextasen och
världsförsakel-sen, går han i Näckliljan strängt tillrätta med
Stagne-lius för hans obönhörliga konsekvens och ansluter sig
för egen del till en sorts allmänkristen kompromiss.
Denna neddämpade spiritualism, tydligt skönjbar
också i Lycksalighetens ö, har säkert ett visst samband
med ändrade levnadsförhållanden. Efter mödor och
besvär fick Atterbom fast fot vid Uppsala universitet,
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
