Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Atterbom, Per Daniel Amadeus — Lycksalighetens ö och dess skapare - Lyrik och litteraturhistoria - Augustinus, Aurelius — den katolska kyrkans andlige fader - Världslitteraturens första självbiografi - Augustinus och päronstölden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AUGUSTINUS 225
där han med tiden blev professor först i filosofi och
sedan i estetik. Hans lyckliga äktenskap gjorde också
sitt till för att åtminstone något så när försona honom
med världen.
Under senare delen av sitt liv blev Atterbom en
tämligen ensam man, mycket beroende på hans
ihärdigt betygade avsky för de allt starkare liberala
strömningarna. Det var under denna tid han
utarbetade sitt litteraturhistoriska storverk, Svenska siare
och skalder (1841—55). Här möter en förmåga av
in
levelse i olika diktarsjälar som var något nytt i
Sverige. Atterboms fantasibegåvning och artistiska smak
för effektfulla anekdoter gör att man inte alltid får
ta honom på orden, men de personer han skildrar
blir levande och deras verk kommer till sin rätt på
ett helt annat sätt än i mera nyktra och sakliga
framställningar. Här gjorde han också allvar av sina
föresatser från allra första början, att dra fram den äldre
svenska litteraturen ur den oförtjänta glömska som
upplysningsmännen hade brett över den.
DEN KATOLSKA KYRKANS ANDLIGE FADER
Augustinus, Aurelius (354-430), föddes och
växte upp under det fjärde århundradet efter Kristus,
ett sekel som i ovanligt hög grad kom att präglas av
våldsamma religiösa, politiska och ekonomiska
brytningar. I dess början ägde den sista stora
kristendoms-förföljelsen rum, och redan före dess slut
förkunnades de första kättardomarna över kristna av deras
egna trosbröder. Denna våldsamma omkastning
bil-c ar bakgrunden till den store kyrkofaderns liv och
gärning.
Världslitteraturens första självbiografi
I sina Confessio’nes (Bekännelser) skildrar
Augustinus sitt liv från barndomen till sitt fyrtiotredje år.
Det är den första bok, där en människa berättar om
sin egen själs innersta historia.
Augustinus’ far, rådmannen Patricius, var hedning,
medan modern, Monnica, var en from kristen.
Augustinus växte upp i den romerska småstaden Thagaste
i provinsen Afrika. I Bekännelserna berättar han om
sin barndom och första skoltid, om slyngelårens
lym-melaktigheter och pubertetens problem och
förir-ringar.
Augustinus var enda barnet och blev därför i
särskilt hög grad föremål för sin moders tankar och
omsorg. Som ett stilla ackompanjemang till hans röst
i bekännelserna hör man ekot från dennas trogna
förböner. De följer honom genom åren, genom hans
filosofiska och religiösa strider och tvivel, genom hans
yttre framgångar och befordringar, tills han som
väl-avlönad professor i Milano råkar i en avgörande
religiös kris. Manikéernas lära om en skarp åtskillnad
mellan ljusets och materiens värld, vilken han under
sin lärartjänst vid högskolan i Kartago kommit att
omfatta, kunde ej längre tillfredsställa honom, sedan
han i Milano hade hört biskopen Ambrosius’
allvarliga predikningar.
Skildringen av Augustinus’ slutliga omvändelse till
Augustinus och päronstölden
I närheten av vår vingård var ett päronträd,
dignande av frukt, som varken till smak eller utseende
hade något särskilt lockande. Men sedan några andra
pojklymlar och jag efter vår farliga ovana dröjt oss
kvar på lekplatsen in på mörka natten smögo vi oss
dit för att skaka ned och bortföra päronen. Vi
släpade bort verkliga jättebördor — ej för att äta upp
dem, utan för att kasta dem åt svinen. Kanske
smakade vi på några, men i så fall endast av åtrå efter
det förbjudna.
Sådant var mitt hjärta, 0 Gud, sådant var det hjärta,
som Du förbarmade Dig över längst ned i avgrundens
djup. Och må nu detta mitt hjärta bekänna för Dig
vad det där sökte, då jag för ro skull gjorde det ont
var och min ondska hade sig själv till ändamål. Vidrig
var hon - och jag älskade henne. Jag älskade själva
förstörelsen. Jag älskade avfallet från Dig. Ej det
för vilket jag föll, men själva fallet älskade jag: en
vanställd människoande, som från Din himmel störtat
sig ned i avgrundens djup - ej av åtrå att vinna något
med sitt fördärv, men av åtrå till själva fördärvet.
Ty vad sökte väl jag, stackare, vinna med dig, min
stöld? Du nattliga illgärning från mitt sextonde år,
skön var du ej, eftersom du var en stöld. Sköna voro
päronen, som vi stulo, ty de voro Din skapelse, Du,
gode Gud, av allt skönt det skönaste, Du mitt högsta
och mitt sanna goda.
Sköna voro päronen, men det var ej därför som jag
stal dem. Jag hade fullt upp av bättre, men dessa
plockade jag blott för att stjäla och kastade genast
bort dem och hade min glädje i själva njutningen av
stölden. Och om jag verkligen stoppade något i
munnen, så var det den onda gärningen, som gav det den
goda smaken.
Ur Augustinus’ bekännelser översättning av Sven Lidman.
^5—305773 I
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
