Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Babylonien och Assyrien — två urgamla kulturländer - Kampen mellan Assyrien och Babylonien - Färgprunkande byggnadskonst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
244 BABYLONIEN
babyloniska (eller amoritiska) dynastin ett nytt
semitiskt rike, som snart får övertaget. Vid denna tid
började även den assyriska staten för första gången
i historien spela en mera betydande politisk roll. Dess
huvudstad Assur låg på Tigris högra strand, och en
av dess furstar, Sargon I (2000—1982 f. Kr.), synes
ha varit inte bara en fullt självständig härskare utan
även en verklig storkonung. De efterföljande
assyriska härskarna kunde emellertid inte hålla stånd mot
de alltmera inflytelserika konungarna i Babylon.
Under en av dem, Hammu-rapi (1955—1913 f. Kr.), föll
hela Assyrien som en mogen frukt i babyloniemas
händer.
Hammu-rapi blev en av det äldre babyloniska rikets
förnämsta konungar. Han var en segerrik krigare,
stor förvaltningsorganisatör och omtänksam
landsfader. Hans största insats blev samlandet och
sammanställandet av de lagar som bär hans namn och som
han fastställde i skrift i en till våra dagar bevarad
kilskriftstext, inhuggen i ett stort svart dioritblock.
Efter Hammu-rapis död härskade hans
efterkommande i fem generationer utan större berömmelse,
tills slutligen vid mitten av 1700-talet f. Kr. dynastin
störtades av hettiterna (se d. o.), ett folk av
indoeuro-peiskt ursprung, som grundat ett rike i Mindre Asien.
Av den vanmakt vari Babylonien råkat genom
hetti-ternas anfall begagnade sig nu kassitema, ett öster om
Mesopotamien boende folk, vilket erövrade
Babylon och grundläde en kassitisk härskarsläkt, som höll
sig vid makten i nära 600 år (1746—1171 f. Kr.).
Under denna tid började emellertid Assyrien tillväxa
i makt och storhet främst under Salmanassar I (1280
—1261 f. Kr.), och överhögheten över tvåflodslandet
innehades nu en tid av assyrierna. Småningom
frigjorde sig emellertid Babylonien och återvann under
Nebukadnessar I (1146—1123 f. Kr.) till och med sitt
herravälde över Assyrien. Den assyriska
erövringspolitiken kom emellertid snart nog åter in på de
banor den tidigare beträtt. Hettiterrikets
sammanstörtande vid denna tid möjliggjorde en starkare assyrisk
utveckling åt norr och väster än dittills varit möjligt,
och under Tiglatpile’ser I (1115—1103 f. Kr.) blev
Assyrien en stormakt.
Så väldiga krigare och erövrare Tiglatpileser och
hans efterföljare än var, hade de dock svårt att
varaktigt förena de erövrade länderna under sin spira.
Där den assyriska hären befann sig, inflöt visserligen
tributer och gärder, men när den avtågat, var Assurs
överhöghet glömd. Så måste varje assyrisk härskare,
som ville upprätthålla rikets myndighet, ideligen med
vapenmakt hemsöka tidigare underkuvade städer och
länder. Deras regemente hade karaktären av ständig
plundring och brandskattning. Särskilt utmärkte sig
Assurnasirpa’l II (884—860 f. Kr.), som icke nöjde
sig med att skövla och plundra utan därjämte
utvecklade en barbarisk grymhet.
Förhållandet till Babylonien var under dessa
århundraden ibland neutralt, ibland var Babylonien en
ren lydstat under Assyrien.
Under Tiglatpileser III (746—728 f. Kr.) bröt
assyrierna in i Palestina och bortförde en del av folket till
Assyrien, men det var Sargon II (722—706 f. Kr.)
som för alltid gjorde slut på återstoden av Israels rike
722 f. Kr. och bortförde större delen av dess
befolkning i fångenskap.
Under Sargons son Sanhe’rib (705—682 f. Kr.) blev
det assyriska NFnive den materiella och andliga
odlingens centrum i stället för Babylon. För att göra
slut på babyloniemas intriger beslöt Sanherib att
förstöra den ärevördiga staden, och så grundligt
utfördes förstörelseverket 689 f. Kr., att vid vår tids
utgrävningar i Babylon mycket få föremål och
minnesmärken från tiden före detta år anträffats. Under de
följande konungarna Assarhaddon och Assurba’nipal
stegrades det assyriska rikets inflytande och rikedom
ytterligare.
Men efter den sistnämndes död 626 f. Kr.
minskades hastigt Assyriens makt. Nabopolassar, som
utnämnts till vicekonung i det återuppbyggda Babylon,
gjorde uppror med bistånd av meder och skyter.
Omkring 612 f. Kr. förstördes Ninive, och det fruktade
och hatade assyriska riket hade definitivt upphört att
existera. Dess gamla medtävlare om herraväldet över
Främre Asien, Babylonien, hade segrat tack vare
ungdomskraften hos det kaldeiska folkelementet, som där
tagit ledningen.
Den som förde det nybabyloniska riket till dess
största höjd var Nabopolassars son, Nebukadnessar II
(604—562 f.Kr.). Han företog erövringståg till Syrien
och Palestina och erövrade och förstörde Jerusalem,
586 f. Kr., samt bortförde dess innebyggare i
fångenskap. Han utövade även en storartad
byggnadsverksamhet och omhuldade framför allt naturligtvis
Babylon. Den storhet och glans som Nebukadnessar
förlänat riket förmådde emellertid icke hans efterträdare
vidmakthålla, och det nybabyloniska riket störtades
omkring 538 f. Kr. av perserna under Cyrus.
Färgprunkande byggnadskonst
Att Assyriens och Babyloniens ruiner i motsats till
lämningarna av Egyptens stora byggnadsverk har ett
torftigt och oansenligt utseende, beror på
byggnadsmaterialet. Det gamla Babylonien, som är en av
flodernas uppslamningar bildad slätt, saknar nämligen
totalt sten. Därför uppfördes alla byggnader i äldre
tid av soltorkat tegel; längre fram använde man bränt
tegel. De senaste engelska utgrävningarna i Ur har
blottat tempel från den sumeriska tiden. Det viktigaste
är månguden Nannars mäktiga tempel, förenat med
bibliotek, arkiv, skolor där prästkandidaterna
undervisades, skattkammare, förrådsrum etc. En mur, försedd
med en rad av torn, sträckte sig runt tempelområdet.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
