Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bergman, Hjalmar — den tragiske humoristen - Den sista perioden - Bergslagen — malmbrytningen i Mellansverige - Gamla anor - När Stora Kopparbergets rykte gick ut över världen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
342 BERGSLAGEN _________________________________
Den sista perioden
Halmar Bergman hörde till dem som inte skonar
sig själva. Efter faderns död 1915 var han för sin
försörjning helt hänvisad till sin penna, och han drog sig
inte för att driva upp sitt produktionstempo också
utöver den gräns inom vilken han som konstnär kunde
ge sitt bästa. Genom Victor Sjöströms förmedling kom
han att arbeta för filmen — ett urval av hans
manuskript utgavs 1940 — och reste t. o. m. till Hollywood,
ett besök som dock blev en bitter besvikelse
(komedin Dollar, 1926). Han överansträngde sig, hans hälsa
tog skada och han frestades att tillgripa konstlade
stimulansmedel. Åren närmast efter 1925 betecknar
en viss nedgång i hans författarskap. Vad han nu skrev
har i allmänhet karaktären av älskvärd förströelse,
medan ett par större ansatser misslyckades. Under de
sista åren lyckades han emellertid samla sina krafter
på nytt — nu till en stor uppgörelse med livet, dikten
och den publik som han aldrig hade lyckats vinna
helt och hållet. Med skådespelen Patrasket, beundrat
långt utanför Sverige, och den förtrollande
mångto-niga Sagan, utgiven och uppförd först 1942, nådde
han sin höjdpunkt som scendiktare. I Kärlek genom
ett fönster, som visserligen är en ojämn bok, gav han
några av sina allra utsöktaste och djupaste noveller.
Och slutligen sammanfattade han hela sin
livserfarenhet i den stora romanen om Clownen Jac, en
uppgörelsebok där den inträngande självkännedomen och
den mänskliga vidsynen båda är lika imponerande.
Romanen innehåller mycket av bitterhet och
besvikelse, men ingenting av klagan och självömkan: det
finns knappast i svensk litteratur en så behärskad, i
finaste mening objektiv självbekännelse.
När Hjalmar Bergman skrev Clownen Jac, kände
han redan att han var en dödsmärkt man. Han
fullbordade boken i slutet av 1930, och strax efteråt reste
han till Berlin. Där avled han på det nya årets första
dag.
Bergman efterlämnade — utom sin väldiga tryckta
produktion — en rik litterär kvarlåtenskap, ur vilken
flera postuma volymer har kunnat sammanställas.
Ännu i den samlade upplaga av hans verk, som har
utgivits på 50-talet, har en mängd förut opublicerade
skrifter (bl. a. en hel rad skådespel) kunnat tas in.
Också i denna mening är Hjalmar Bergman alltjämt
en levande författare — men han kommer att förbli
levande långt efter det att varje rad av hans hand
har gjorts tillgänglig för eftervärlden.
MALMBRYTNINGEN I MELLANSVERIGE
Bergslagen. »Moder Svea är omgjordad med
ett brett bälte av järn med inslag av koppar, silver
och guld.» Så har en författare karakteriserat den del
av Sverige som sträcker sig från Värmland österut till
Uppland och i dagligt tal kallas Bergslagen.
Med bergslag menades förr i tiden ett område vars
invånare erhållit särskilda privilegier att driva
bergshantering. Tillsammans bildade dessa områden
Bergslagerna, den svenska gruvindustrins urgamla
centrum, ett mer eller mindre sammanhängande bälte
av bruksbygder i Värmland, Västmanland, Dalarna,
Gästrikland och Uppland. Inom bergslaget fanns
speciella domstolar, som dömde enligt särskild bergsrätt,
och bergslaget ägde en säregen självstyrelse, i vilken
konungen representerades av en fogde. 1859
upphävdes emellertid privilegierna, och namnet Bergslag
betecknar därefter ej vidare någon särart i juridisk
mening gentemot andra svenska bygder utan är blott en
geografisk samlingsbeteckning för de ekonomiskt
betydelsefulla gruv- och järnbruksbygderna i
Mellansverige.
Gamla anor
Den tidigaste malmbrytningen i de mellansvenska
bergen går mycket långt tillbaka i tiden. Redan på
1200-talet måste bergshanteringen i dessa trakter ha
nått en för dåtida förhållanden betydande omfattning;
åldriga källor berättar om bergverk och lukrativa och
betydande anläggningar redan då i södra Dalarna och
norra Västmanland. I början av 1400-talet spred sig
gruvdriften till Värmland och i slutet av århundradet
också till Gästrikland och Uppland. Redan under
medeltiden kom bergsbruket att spela en betydande roll
även i landets politiska liv. Vår nationella frihets
första återupprättare på 1400-talet var bergsmannen
Engelbrekt Engelbrektsson.
När Stora Kopparbergets rykte gick ut över
världen
En särskild ryktbarhet omstrålar Falu
koppargruva (se d. o.). När Sverige under Gustav II Adolfs
ledning snabbt steg upp från relativ okändhet i en av
Europas avkrokar till en av världsdelens starkaste
makter, berodde det ej enbart på konungens storhet
och arméns styrka. Ty även på den tiden krävdes
först och främst pengar för att genomföra ett stort
företag. En gång frälste Dalarnas koppar Älvsborgs
fästning från danskarna, från samma källa kom en hel
del av de medel som behövdes till flottans och
härens utrustning. Med skäl kallade Gustav Adolf Falu
gruva »Svea Rikes skattkammare». Men all rikedom
har sin begränsning och all storhet sitt slut. I våra
dagar är Falu gruva tömd på koppar, fastän dess
forna namn alltjämt lever kvar i ett av landets
främsta industriföretag, Stora Kopparbergs Bergslags Ak-
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
