Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bismarck, Otto von — järnkanslern - Hårdhänt inrikespolitik - Framgångsrik allianspolitik - Bismarcks fall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BISMARCK 4OI
Fransk-tyska krigets utgång innebar en oerhörd framgång för Bismarcks politik såväl inåt som utåt. Genom segern framdrevs
Tyska rikets bildande och dess maktställning på den europeiska kontinenten blev dominerande. Målningen ovan av Anton
von Werner återger det dramatiska ögonblick, då Bismarck och Napoleon III sammanträffar på Donchéryvägen morgonen
efter slaget vid Sedan 2 sept. 1870.
tagslagarna vann socialdemokratin allt flera
anhängare bland arbetarna. Det hjälpte inte att Bismarck
genomförde en social lagstiftning (sjukdoms- och
olycksfallsförsäkring) i akt och mening att i tävlan
med socialismen vinna arbetarna på sin sida. Och det
hjälpte heller inte att han av rent taktiska skäl tidvis
närmade sig liberalerna.
Framgångsrik allianspolitik
Sin överlägsna skicklighet som politiker visade
Bismarck framför allt i utrikespolitiken. Efter segern
över Frankrike gick hans strävan ut på att bevara
freden och att isolera Frankrike, vars revanschlust han
fruktade. Det förnämsta medlet att nå detta mål var
en omfattande allianspolitik.
De förhållandevis milda fredsvillkoren för
Österrike 1866 hade berett vägen för ett närmande, och
till Ryssland hade Bismarck sedan gammalt god
anknytning. Ett s. k. trekejsarförbund ingicks mellan
de tre ländernas statsöverhuvuden 1872.
Motsättningarna mellan Österrike-Ungern och Ryssland på
Balkanhalvön och ryskt missnöje med Bismarcks
medling på Berlinkongressen 1878 ledde till förbundets
upplösning. I stället slöt Bismarck en närmare allians
med Österrike-Ungern, vilken 1882 utvidgades till en
trippelallians genom Italiens anslutning. De
vänskapliga förbindelserna med Ryssland lyckades Bismarck
upprätthålla även efter Berlinkongressen. För att inte
råka i konflikt med England förde han en mycket
återhållsam kolonialpolitik.
Bismarcks fall
Bismarck var en typisk realpolitiker. Han
definierade själv politik som det möjligas konst, och såsom
han bedrev denna konst präglades den av starkt
verklighetssinne, stor människokännedom och kall och
hänsynslös maktlystnad. Han var framgångsrik: det
rike han själv skapat byggde han upp till kontinentens
starkaste makt.
Men Bismarck lyckades inte bära upp sin roll till
slutet. 1890 tvangs han att begära avsked från sitt
riks-kanslersämbete. Hans fall berodde på oenighet
mellan honom och den unge kejsar Wilhelm II, som 1888
kommit på tronen. Denne hade tidigare varit en av
Bismarcks trognaste beundrare. Oenigheten rörde
främst politiken mot socialdemokraterna och
utrikespolitiken.
Efter Bismarcks avgång förnyades inte längre
socialistlagen, och de goda relationerna mellan Tyskland
och Ryssland upphörde, varefter Ryssland närmade
sig Frankrike. En ny tid bröt in för Europa, vilken
banade väg för en politisk utveckling i demokratisk
riktning men som också medförde omkastningar i
allianssystemen som ledde fram till första världskriget.
26—305773 i
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
