Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bismarck, Otto von — järnkanslern - Genom ”blod och järn” mot Tysklands enhet - Hårdhänt inrikespolitik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
400 BISMARCK _______________________________________
Men Bismarck skulle komma igen till det offentliga
livet och det på ett fält där inga gränser sattes för
ärelystnad och maktbegär: han blev politiker och
diplomat. Sin politiska debut gjorde han i den
preussiska lantdagen (riksdagen) 1848. Det var det stora
krisåret, och revolutionära händelser utspelades
mångenstädes i Europa. Bismarck hade sin position
klar. Han företrädde den yttersta högern och
bekämpade varje demokratisk rörelse.
Samma år sändes han som preussiskt ombud till den
tyska förbundsdagen i Frankfurt och han fick här
inblick i de tyska förhållandena, särskilt den djupa
motsättningen mellan Preussen och Österrike. Senare
utnämndes han till ambassadör vid hovet i S:t
Petersburg — den främsta posten i preussisk diplomati —
och därefter till ambassadör i Paris. Under åren i
Petersburg och Paris lärde han i grund känna den
europeiska diplomatins ledande män och problem. 1862
var Bismarcks läroår slut och konung Wilhelm I
hem-kallade honom till Berlin och utnämnde honom till
ministerpresident och utrikesminister. Fr. o. m. nu
var han den preussiska politikens ledare.
Genom ”blod och järn” mot Tysklands enhet
Att ge en fullständig bild av Bismarcks
verksamhet vore detsamma som att teckna huvuddragen av
hela Europas historia under hans tid. Här kan vi
endast stanna inför ett par grundtankar och
kärnproblem.
Bismarcks största statsmannatanke var Tysklands
enande. Problemet var ett jätteproblem, vars lösning
krävde jättekrafter. Ett politiskt sammangjutet
Tyskland hade aldrig existerat. Från medeltiden och fram
till 1800-talets början hade man haft det mycket löst
organiserade tysk-romerska riket under habsburgsk
(österrikisk) ledning. Något annat än ett förbund av
olika stater var detta dock inte. Napoleonkrigen rev
t. o. m. sönder de svaga band som höll detta rike
samman och det krossades definitivt 1806. Ett nytt
förbund — Tyska förbundet — såg dagen på
Wienkon-gressen 1815, men inte heller det gav någon verklig
sammanhållning åt den tyska nationen. Framför allt
verkade rivaliteten mellan de bägge stormakterna
Preussen och Österrike splittrande. Förbundsdagen
i Frankfurt, som var en alltysk politisk institution,
hade misslyckats i att skapa en tysk enhet. Den blev i
stället en valplats för den inbördes tyska
maktkampen. Bismarck insåg att en tysk enhet endast kunde
uppnås genom krig. I ett uttalande kort efter sitt
tillträde till ministerpresidentposten fixerade han klart
sin ställning: »Tidens frågor avgörs icke genom tal
och parlamentsbeslut utan genom blod och järn.» Det
var dessa ord som skaffade honom namnet
»järnkanslern».
Trots att lantdagen vägrade att anslå medel
genomdrev Bismarck en omorganisation av den preussiska
armén. Och nu följde händelserna slag i slag. Den nya
härorganisationen prövades i ett angrepp på
Danmark 1864. Med Österrike som bundsförvant erövrade
Preussen det av tyskar delvis bebodda
Slesvig-Hol-stein. Tvister om krigsbytet och om Tyska förbundets
organisation gav Bismarck förevändning till vad han
länge syftat mot — krig med Österrike (1866). Nu fick
vapnen tala i den tyska frågan. Resultatet blev att
Preussen segrade och tvingade Österrike ur Tyska
förbundet. Preussen kunde därefter definitivt ta
ledningen bland de tyska staterna. Kring det som kärna
ingick staterna norr om floden Main i en ny
statsbildning, Nordtyska förbundet, som fick en långt
större fasthet än det tidigare och större förbundet
haft.
Ett betydelsefullt steg på vägen mot genomförandet
av det tyska enhetsverket var taget. Nästa togs i kriget
med Frankrike år 1870—71. Med stor diplomatisk
skicklighet provocerade Bismarck ett franskt anfall.
Ett krig mot en yttre makt var vad han önskade. Ty
genom ett sådant skulle, menade han, de tyska staterna
gjutas fastare samman. Det visade sig att han räknat
rätt. Inte bara Nordtyska förbundet utan också de stora
sydtyska staterna, Bayern, Baden och Württemberg,
gjorde under krigets tryck gemensam sak med
Preussen. Sedan Frankrike besegrats hyllade de tyska
furstarna i spegelsalen i Versailles Wilhelm I som tysk
kejsare. Det var bekräftelsen på Tyska rikets
bildande. Endast Österrike stod utanför den tyska
gemenskapen. Bismarcks triumf var fullständig. Med
blod och järn hade han svetsat sitt folk samman. Hans
egen stora statsmannatanke och århundradets största
tyska politiska dröm hade blivit verklighet.
Hårdhänt inrikespolitik
Bismarck blev det nya tyska rikets förste
rikskansler och han var länge rikets egentlige ledare. Målet för
hans politik var att såväl inåt som utåt befästa och
stärka den nyskapade riksenheten. Så infördes
gemensam lag och gemensamt mynt och den preussiska
statsbanken förvandlades till en tysk riksbank.
Statlig kontroll av skolväsendet infördes. Arméns styrka
vidmakthölls. Rörelser bakom vilka Bismarck såg
internationellt organiserade krafter, t. ex. katolska
kyrkan och socialdemokratin, bekämpade han häftigt. De
skulle inte få stå i vägen för det nationella
uppbyggnadsarbetet. Mot katolikerna utfärdades 1873 de s. k.
maj lagarna som gav upphov till en långvarig strid,
och mot socialdemokraterna genomdrevs 1878
undantagslagar som oavbrutet förnyades under Bismarcks
kanslerstid. I dem förbjöds bl. a. socialdemokratiska
sammanslutningar och tidningar samt varje form av
socialistisk agitation och propaganda. Bismarck kom
emellertid till korta i kampen mot katolikerna och
tvingades till sist att söka deras stöd, och trots undan-
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
