Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Björn — ett växtätande rovdjur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BJÖRN 403
Det är framför allt två björnarter som för oss har kommit att representera detta djurslag: bruna björnen och isbjörnen.
Ovanstående bilder återger två björnfamiljeidyller från Skansen. T. v. Det är ganska försmädligt, när godsakerna ramlar ned i en sådan
här trång spricka, och inte blir det lättare att få tag i dem genom att ungarna försöker hjälpa mamma. T. h. Isbjörn med unge.
ETT VÄXTÄTANDE ROVDJUR
DJÖRN. Det finns en mängd olika björnar, som
förekommer vitt spridda över Europa, norra och
mellersta Asien, Nordamerika och västra Sydamerika.
Den art som intresserar oss mest är den europeiska
björnen, som också kallas den vanliga eller bruna
björnen. Han är en väldig bjässe, som kan bli över 2
m lång och nå en boghöjd av omkring 1 m. Vikten
hos björnhannen är omkr. 250 kg. Honorna väger
betydligt mindre. De nyfödda ungarna är inte större
än råttor, 20—25 cm långa, och väger 250—300 g.
Björnen förekom förr över hela Sverige. I
Älvsborgs län sköts den sista björnen så sent som 1851
på Hunneberg, i Uppsala län någon gång på 1850-talet
och i Värmlands län på 1890-talet. Numera
förekommer björnen endast i Norrland och nordligaste
Dalarna. För att förhindra dess totala utrotande har man
fridlyst honom i Norrland t. o. m. Jämtland och
Ångermanland från 1 nov. till 31 aug. I övriga delar
av landet är han totalfridlyst på kronans marker.
Trots sin väldiga styrka lever björnen framför allt
av växtföda. Den svenska björnen, som förekommer i
de nordliga barrskogarna, får hålla till godo med vad
som finns där. Han äter med förtjusning blåbär och
hjortron, kråkbär och hallon och späda, saftiga skott
av en mängd växter. Där han kommer åt betar han
också gärna på åkrarna. Dessutom äter han insekter
och larver av olika slag. Särskilt är han förtjust i
myror och deras larver och puppor.
Hösten är ju rik på många sorters bär och björnen
blir därför i allmänhet rätt fet av den rikliga kosten
och kan vid vinterns inbrott dra sig tillbaka till den
vinterboning eller det ide han rett åt sig i en
bergsgrotta, en jordhåla, under en myrstack osv. Här sover
han bort den långa vintern och lever bara på hullet.
När vintern är slut, kommer han fram ur sitt ide och
har då blivit åtskilligt mager. Om det då är ont om
föda, kan det hända, att han förgriper sig på vilt eller
på människans husdjur och blir vad man kallar en
slagbjörn. För att ingen skall bli orättvist lidande
härigenom betalas ersättning av statsmedel åt
husdjurs-ägaren. Föreställningarna om björnens skadlighet är
dock, som numera väl de flesta har klart för sig,
betydligt överdrivna. T. o. m. när man finner rester
av-ett dött djur med tydliga tecken på att en björn varit
framme är det säkerligen i de flesta fall inte björnen
som slagit djuret. Han kan bara ha funnit ett kadaver
och kalasat på det. Människan angriper han aldrig, så
framt han inte anfalles eller blivit skadskjuten. »Vi
får inte glömma», skriver jägmästare Bertil Haglund,
»det faktum att en oskadad bjöm icke rört ett hår på
en människa i vårt land så långt tillbaka man kan
minnas.»
Detta gäller dock inte för björnar i fångenskap.
Brunbjörnen är före 1 j/2-årsåldern ganska ofarlig. De
äldre djuren i djurparkerna är däremot alltid
opålitliga och isbjörnarna är farliga även som ungar.
Utom i Sverige förekommer den bruna björnen från
Spanien över hela Europa, Sibirien och delar av
Himalaja.
I Nordamerika har man i stället grizzlybjörnen
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
