Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Björnson, Björnstjerne — norsk diktare och patriot - En stor journalist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BJÖRNSON 405
Björnstjerne Björnson.
NORSK DIKTARE OCH
PATRIOT
Björnson, Björnstjerne (1832—1910). Under
senare delen av 1800-talet vann Norge en sannskyldig
stormaktsställning inom den litterära världen. Av de
två författare som ledde segertåget är det numera
Ib-sen man närmast tänker på, men samtiden satte
Björnson minst lika högt. Början var en smula
knagglig för dem båda, och det hade de gemensamt att de
med ganska släta vitsord släpptes ut från Heltbergs
»studentfabrik». Men sedan gestaltade sig deras öden
olika. Medan enstöringen Ibsen länge hade svårt för
att vinna gehör, blev Björnson mycket snart
medelpunkten överallt där han visade sig. Hans frejdiga
och livsbejakande lynne ryckte alla med sig, han var
en talare som få och trivdes utmärkt där det gick hett
till. Han utmärkte sig på många sätt i striden för att
åstadkomma en äkta norsk teater, och ett levande
intresse för den konstarten bevarade han livet ut. Sin
väsentligaste insats gjorde han emellertid med sina
bondenoveller, som genast väckte entusiasm överallt
i Norden och ännu har kvar mycket av sin tjuskraft,
särskilt i hans hemland. Först komSynnöve Solbakken
(1857), sedan Arne, En glad gut och flera andra.
Björnsons stora lyriska begåvning blommade i de
inlagda sångerna, och hans fäderneärvda förtrogenhet
med lantfolkets liv färgades av hans beundran för den
gammalnordiska sagostilen på ett sätt som mycket
bidrog till berättelsernas popularitet. Just det som nu
kan förefalla alltför tillrättalagt gav dem en folklig
och optimistisk ton som omedelbart slog an.
Björnsons genuina kärlek till de norska bönderna
väckte hans begär att bli deras uppfostrare. Efter att
ha sett sig om i världen slog han sig ner i närheten av
Norges första folkhögskola som herre till Aulestad, en
stormansgård efter hans sinne. Där levde han sitt
exemplariska hemliv och därifrån lät han sitt ljus
gå ut över landet. I början sökte han förena
kristendom och fornnordiskhet i Grundtvigs anda, men
lyhörd som han var för tidens signaler började han på
sjuttitalet omfatta en framstegstroende radikalism och
kastade sig huvudstupa in i dagens strider. Han följde
Brändes maning att »sätta problem under debatt»,
angrep trosfanatismen i dramat över evne och romanen
På Guds veje, den dåliga af färsmoralen i succépjäsen
En fallit och det pedagogiska pryderiet i Det flager i
byen og på havnen. I denna digra roman framställde
han också de stränga sedlighetskrav på mankönet som
året förut (1883) hade gjort hans tendensstycke En
handske till utgångspunkt för en livlig debatt med
lovord från kvinnosakshåll och ovett från många
radikala vapenbröder.
En stor journalist
Om rollen som sedlighetsapostel hade ställt honom
i skarpt rampljus, så var det ett ingenting mot vad
hans roll som amatörpolitiker kom att leda till,
särskilt här i landet. Hans uppträdande i unionsfrågan
skaffade honom många fiender, inte bara bland de ofta
grovt utskällda svenskarna utan också i Norge, där
ytterlighetsmännen tyckte att han var för
undfallande och insinuerade att detta berodde på hans
längtan efter nobelpriset, som han mycket riktigt fick
1903. Men Björnson var en kämpe som efter de
våg-sammaste saltomortaler alltid kom ner på fotterna.
Hans senare år präglades av en allmäneuropeisk
berömmelse som har kommit få diktare till del. En stor
journalist hade han alltid varit. Mot slutet av sitt liv
gjorde han sin stämma hörd överallt där någon mer
eller mindre viktig fråga var på tal. Hans vitalitet var
obruten in i det sista. När han efter att ha drabbats av
ett slaganfall ville hämta nya krafter genom att resa
till Paris ställdes extratåg till hans förfogande och
länderna tävlade om att göra färden bekväm för honom.
Ännu när han låg på sitt yttersta var han uppfylld av
planer på kommande verk. Hans kista fördes hem
ombord på ett norskt örlogsfartyg. Det var inte underligt
att skaparen av Ja vi elsker och den nitiske förkämpen
för Norges frihet av sina landsmän blev hyllad som
en kung. Men också svenskarna instämde nog överlag
i Heidenstams ord vid den fallne hövdingens
hemkomst:
Här stå vi kvar och se mot solnedgången
och sörja dig som en av våra egna.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
