Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Blod — »blod är en mycket egen saft» - Hur är blodet uppbyggt? - De livsviktiga syretransportörerna - De vita blodkropparna — kroppens hälsopolis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BLOD 413
»BLOD AR EN MYCKET EGEN SAFT»
BLOD. I människans och kulturens historia har
blodet alltid spelat en dominerande roll. Blodet var
bäraren av livet; när livssaften förrunnit, var livet
slut. Att gjuta sitt blod var liktydigt med högsta grad
av självuppoffring. När de gamla nordmännen ingick
fostbrödralag, blandade de blod med varandra; när
man enligt primitiv tro ingick förbund med den onde,
skulle kontraktet alltid skrivas med blod. Det är inte
för inte Goethe låter Mefistofeles säga till Faust i det
högtidliga ögonblicket då Faust skall förskriva sig:
»Blod är en mycket egen saft.»
I forna tider visste man dock inte mycket om blodets
verkliga egenskaper. Den moderna forskningen har i
hög grad utvidgat våra kunskaper på detta område.
Hur är blodet uppbyggt?
Om man tar en skål med vatten, tillsätter en nypa
salt, en smula socker, ganska mycket hönsäggvita
samt en massa olika kemikalier i små mängder och så
till sist rör ut en klump lera i alltsammans, så har man
en grov bild av »hur blodet är uppbyggt». Lerans fina
partiklar, som nu hålls svävande i vattnet, motsvarar
blodkropparna och själva vattnet med det däri lösta
saltet, sockret och äggvitan m. m. det s. k. blodplasmat.
Blodet består sålunda i stort sett av ett flytande
plasma och av de i detta uppslammade blodkropparna.
Om man tar litet blod och stryker ut det tunt på en
glasskiva, där det får torka fast, och sedan doppar
detta glas i en lämplig färglösning, får man ett
preparat som betraktat i mikroskop ger en bild som den i
fig. 2. Vi ser här en massa runda, blekröda skivor
samt några större brokiga kroppar. De förra är de
talrika röda, de senare de mer sparsamt förekommande
vita blodkropparna. De röda blodkropparna är
ungefär lika starkt färgade alltigenom, möjligen syns de
litet blekare i mitten, där de är tunnast. Dessa
blodkroppar saknar i motsats till de vita s. k. kärnor.
På fig. 2 är de avbildade ungefär med den form de
har i levande tillstånd i blodet. Varje människa har
otroliga massor av dessa röda blodkroppar —
omkring 5 miljoner per mm3 eller minst 20 000
miljarder per vuxen människa.
De livsviktiga syretransportörerna
Varje människa behöver syre för förbränningen
inom sin kropp, och detta nödvändiga syre tas upp
ur luften av blodet vid passagen genom lungorna (se
vidare art. Lungorna). De röda blodkropparna har
fått sin röda färg av ett vackert rött, järnhaltigt
äggviteämne, som kallas hemoglobi’n eller blodfärgämne
och som har förmågan att kemiskt upptaga och åter
avge syre i stora mängder. De röda blodkropparna,
vilka i förhållande till sin sammanlagda volym har
en enormt stor yta, kan nu tack vare denna och sin
halt av detta röda färgämne snabbt ta upp och åter
snabbt avge syre. De tar upp syret ur andningsluften
i lungorna och transporterar det med blodströmmen
till kroppens olika delar, där syre överallt behövs för
förbränningen, för livets uppehållande, för att
»livslågan skall hållas tänd». Om vi förstör detta
livsviktiga röda blodfärgämne, vilket sker t. ex. vid
lysgas-förgiftning, kan de röda blodkropparna inte längre
transportera syre till vävnaderna, varför dessa senare
dör av kvävning.
Man anser att en röd blodkropp tjänat ut efter tre
månaders livslängd. Det betyder, att omkr. 100 milj,
blodkroppar förstörs varje minut och att alltså lika
många måste nybildas. De verkstäder som kroppen
förfogar över för detta ändamål är förlagda till den
röda benmärgen. Bl. a. i mjälten tas spillrorna efter
de gamla blodkropparna upp. Detta blir sedan
råmaterial för nya blodkroppar, vilka fabriceras i
benmärgen. Även här ett ständigt kretslopp: leva — dö — och
födas på nytt!
De vita blodkropparna — kroppens hälsopolis
I slutet av 1800-talet upptäckte en rysk
vetenskapsman, Me’tjnikov, att de vita blodkropparna kunde
i sig ta upp och tillintetgöra olika bakterier.
Metjni-kov kallade dem av denna anledning fagocy’ter, dvs.
»celler som äter». Senare tiders forskning har visat,
att vid detta förlopp, fagocyto’sen, ett komplicerat
samspel av gifter från bakterierna och av motgifter,
bildade i kroppen, gör sig gällande. Somliga
bakteriearter synes för övrigt ej övervinnas i kroppen genom
fagocytos. Säkert är emellertid, att de vita
blodkropparna har stora och viktiga uppgifter att fylla i
kampen mot bakterier, som inträngt t. ex. genom ett sår,
även om mekanismen därvidlag inte alltid är så enkel
som Metjnikov från början tänkte sig den.
För att fullgöra sin uppgift som fagocyter har de
vita blodkropparna förmåga av rörelse, s. k. amöboid
rörelse. De saknar cellvägg och kan förändra sin form.
De kan göra sig mycket smala och kan därigenom
krypa genom de ytterst fina springor som finns i de
finaste blodkärlen. Se fig. 5.
Varet i en bulnad eller i ett sår består till
huvudsaklig del av levande och döda vita blodkroppar. Även de
vita blodkropparna bildas i benmärgen men dessutom
även i den s. k. lymfoi’da apparaten, till vilken
lymfkörtlarna räknas. Hos friska människor förekommer
de vanligen till ett antal av omkr. 6000 i varje mm3
blod. På 1 000 röda har vi alltså drygt en vit
blodkropp. De vita uppträder emellertid i starkt växlande
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
